Italien: Andra delen

... och så kommer den sista delen om min Italienresa till Lido Di Jesolo med Kils paradorkester.

Onsdag - 100707 - Ledig dag

En dag har vi ledigt hela dagen. I år var det denna dag. En del åkte till Venedig för att se på den otroligt vackra kupolstaden men jag valde att spara pengarna då jag varit där 2 gånger tidigare. Istället tog jag och de andra överblivna ytterligare en dag på stranden. Vi hade planerat in en stranddag med avslutande shopping.

För er som var uppmärksamma och läste mitt förra inlägg vet att jag fick ett erbjudande om att hoppa bungy jump gratis om jag gick dit som denna dag, onsdag. Jag köpte en entré biljett i hotellkassan på morgonen för att jag inte skulle kunna ångra mig. Vädret var väldigt blåsigt under hela dagen och jag kände på mig att de skulle ha stängt idag med på grund av det. Men jag hade bestämt mig för att gå dit och titta, ifall de hade öppet. På eftermiddagen begav jag mig dit tillsammans med en skara intresserad publik. Det visade sig att folk hoppade för fullt, så min chans var stor att det nu var min tur. In genom entrén och fram till tornet. Kö! Jag fick återkomma 40 minuter senare för att kunna hoppa. Nervositeten blev, vad ska man säga, inte mildare i alla fall. Ut genom entrén igen och tillbaka till vännerna. Vi käkade en glass i väntan på att klockan skulle gå. In genom entrén igen och fram till tornet. Äntligen! Nu var det min tur och jag började klampa upp för alla dessa trappor. Det slog mig nu att jag som alltid brukar räkna trappsteg tänkte inte på att göra det denna gången. Jag fokuserade istället på att hålla en jämn rytm och inte titta varken upp eller ner. Pulsen ökade med varje trappsteg men jag fortsatte kliva på utan att känna hur trötta mina ben var. Jag visste att om jag skulle stanna skulle jag aldrig kunna ta mig upp. Så min enda chans var att marschera på, och marschera det kan jag ju ;) . Efter en evighet var jag nu uppe. Vilken utsikt! Ett tips för er höjdrädda är att titta långt bort i horisonten, där jord möter himmel. Bättre att kolla dit än ner i marken. Om man kollar ner inser man hur fruktansvärt högt det är.

Väl uppe var det nu dags att ta sig ner igen, fast utan trapporna. Två personer instruktörer tog emot mig. Först fick jag väga mig, för att veta vad de skulle ha för band, och sedan dra på selen. Man har en sele på sig som går genom armar, som en säkerhetssele. Jag kommer inte ihåg allting i detalj då jag koncentrerade mig på att stå rakt upp. När de spänt fast säkerhetsselen skulle remmarna vid vaderna på. Det är de som är själva hjärtat i hoppet då gummibandet sitter fast i dem. Sen var det dags. Ingen återvändo. Det fanns nu bara en väg ner och där stod jag med stortårna utanför bryggan. Hjärtat bultade och andningen var oregelbunden. En instruktör stod till höger om mig.

"Are you raedy?" säger han.

Måste man svara på den frågan?! tänker jag. "I'm not sure"
"Just say yes!"
"YES"

Foto: Frida Gyllström

Fallet som förändrar ensl liv

Att hoppa bungy jump är en känsla som inte går att beskriva. Eller jo jag kan beskriva den men inte så att du som aldrig provat något liknande förstår den. Det lättaste sättet att beskriva den på är ur en dröms vinkel. Jag drömmer ofta att jag faller. Om du gör det vet jag inte, den obehagliga men härligt kittlande känslan som finns i kroppen under fallet liknar den som man drömmer om. De få sekunderna innan gummibandet träder i kraft känns som en evighet men nu efteråt bara som några hundradelar. Jag kan känna känslan i kroppen nu när jag tänker tillbaka på det men att uppleva det på riktigt är betydligt härligare.

Foto: Frida Gyllström

Jag har gjort ett försök till att beskriva hur det känns att hoppa bungy jump men mitt tips till dig är att prova själv! Det är svårt att komma upp för trapporna, svårt att luta sig framåt och falla men lätt när man väl fallet, man har inget annat val än att falla då.

Onsdagen slutade i shopping och jag fick mitt hopp så man kan väl säga att det var en helt okej dag!

Torsdag - 100708 - Sista konserten

Dagen gav mer sol och vinprovning för de som ville. Jag hade tackat nej till att följa med på vinprovningen men skickade med Ann-Christine lite pengar för att köpa ett gott rött vin till mig. Det slutade med att hon kom hem med 3 viner till mig eftersom det var så gott och billigt! Har inte hunnit smaka på dem än men tror att de är i riktigt bra klass.

Foto: Anna Johansson

Ombyte för sista kvällens konsert

När de vuxna var på vinprovning tog vi "barn" oss en promenad till det beryktade sandslottet för att se på de makalöst stora sandskulpturerna. Förra gången var det tema Hollywood och i år Pinocchio. Jag tyckte om Hollywood temat mer men Pinocchop baserades på en gammal saga från Italien där Disneys tolkning speglades i vissa avsnitt. Det var trevlig att kunna följa en hel saga med sandskulpturer och text.

Foto: Johan Halvarsson

Sandslottet. Peter Hogen poserar för att imponera för sandslotten.

Fredag - 100709 - Den stora konserten

Morgonen började med det andra och sista repet inför kvällens konsert. Vi repade massband och stektes i solen. Efter repet tog vi oss till vår strand där vi marscherade ner i vattnet och gjorde en strankonsert i vattnet! Publiken växte och förundrades över att en orkester bara så där kommer marscherande för att spela 3 marscher. Det var både spännande och kul att göra en sådan speciell konsert.

Foto: Anna Johansson

Konsert i vattnet, en spännade upplevelse!

När vi hade tagit vårt sista dopp i havet och var sorgsna över att resan snart var slut väntade den sista sista stora grande finale på piazza aurora. Varje orkester spelade några låtar på scenen och sen stod vi alla tillsammans och spelade massband med de gemensamma låtarna. Det gick väl sisådär och dirigenten var inte så trevlig han så det var skönt när det hela var över.

Natten var lång och innehöll kortspel såsom bus. Vi försökte att vara vakna hela tiden men misslyckades och försov oss nästa morgon istället.

Lördag - 100710 - Avresa från Italien

Då var det dags att bänka sig i bussen igen. Jag och Anna försov oss lite på morgonen då vi var väldigt trötta. Men vi hann att packa allt och äta en lugn frukost ändå. Emil hade lämnat oss utan att säga hej då eftersom han skulle åka bil hem tidigare.

Söndag - 100711 - Sista dagen

Det kändes som att vi aldrig nådde Svenska gränsen och jag försökte sova så mycket jag kunde. Det tyckte nog Kasper var tråkigt eftersom han satt bredvid mig. Vi åket fel på natten i Tyskland och blev 3 timmar försenade. Men när vi till slut nådde Svenska gränsen var Max det perfekta alternativet! Härligt med mat som man vet vad det är och det kändes faktiskt billigt att handla i Sverige.

Vi var inte hemma förrän mörkret la sig och då stod pappa och väntade för att hämta upp mig.

Foto: Johanna Gyllström

Jag var inte lika pigg på båten hem som båten till Italien.

Hela Italienresan ha varit jättebra och jag längtar redan till nästa resa. Några höjdpunkter jag inte nämnt är de härliga morgonpromenaderna som vi tog varje morgon längs stranden. Det är inte varje dag man får vandra längs en 2 mil lång strand med solen i ryggen. En rolig sak som hände mig var på en morgonsamling då Ingbritt ville tacka två av oss som gjort ett speciellt jobb för Kil och paradorkestern. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända men efter att ha deltagit på bröllopet har jag, som motiveringen löd, spridit ett bra rykte om Kils paradorkester och fick därför en flaska fin champagne som tack. Det var riktigt kul att bli uppskattad på det sättet och det ger mig mer energi för att fortsätta.

Nu efter två veckor har jag kommit tillbaka till verkligheten och till Internet Men vad skönt det var att vara utan dator för en gång skull.

Det blev inte så kortfattat ändå men hur ska man kunna fatta något kort som är så stort och kul, sen tycker jag det är kul att skriva.

Foto: Johan Halvarsson

Sista morgonpromenaden skrev historia