Italien: Andra delen

... och så kommer den sista delen om min Italienresa till Lido Di Jesolo med Kils paradorkester.

Onsdag - 100707 - Ledig dag

En dag har vi ledigt hela dagen. I år var det denna dag. En del åkte till Venedig för att se på den otroligt vackra kupolstaden men jag valde att spara pengarna då jag varit där 2 gånger tidigare. Istället tog jag och de andra överblivna ytterligare en dag på stranden. Vi hade planerat in en stranddag med avslutande shopping.

För er som var uppmärksamma och läste mitt förra inlägg vet att jag fick ett erbjudande om att hoppa bungy jump gratis om jag gick dit som denna dag, onsdag. Jag köpte en entré biljett i hotellkassan på morgonen för att jag inte skulle kunna ångra mig. Vädret var väldigt blåsigt under hela dagen och jag kände på mig att de skulle ha stängt idag med på grund av det. Men jag hade bestämt mig för att gå dit och titta, ifall de hade öppet. På eftermiddagen begav jag mig dit tillsammans med en skara intresserad publik. Det visade sig att folk hoppade för fullt, så min chans var stor att det nu var min tur. In genom entrén och fram till tornet. Kö! Jag fick återkomma 40 minuter senare för att kunna hoppa. Nervositeten blev, vad ska man säga, inte mildare i alla fall. Ut genom entrén igen och tillbaka till vännerna. Vi käkade en glass i väntan på att klockan skulle gå. In genom entrén igen och fram till tornet. Äntligen! Nu var det min tur och jag började klampa upp för alla dessa trappor. Det slog mig nu att jag som alltid brukar räkna trappsteg tänkte inte på att göra det denna gången. Jag fokuserade istället på att hålla en jämn rytm och inte titta varken upp eller ner. Pulsen ökade med varje trappsteg men jag fortsatte kliva på utan att känna hur trötta mina ben var. Jag visste att om jag skulle stanna skulle jag aldrig kunna ta mig upp. Så min enda chans var att marschera på, och marschera det kan jag ju ;) . Efter en evighet var jag nu uppe. Vilken utsikt! Ett tips för er höjdrädda är att titta långt bort i horisonten, där jord möter himmel. Bättre att kolla dit än ner i marken. Om man kollar ner inser man hur fruktansvärt högt det är.

Väl uppe var det nu dags att ta sig ner igen, fast utan trapporna. Två personer instruktörer tog emot mig. Först fick jag väga mig, för att veta vad de skulle ha för band, och sedan dra på selen. Man har en sele på sig som går genom armar, som en säkerhetssele. Jag kommer inte ihåg allting i detalj då jag koncentrerade mig på att stå rakt upp. När de spänt fast säkerhetsselen skulle remmarna vid vaderna på. Det är de som är själva hjärtat i hoppet då gummibandet sitter fast i dem. Sen var det dags. Ingen återvändo. Det fanns nu bara en väg ner och där stod jag med stortårna utanför bryggan. Hjärtat bultade och andningen var oregelbunden. En instruktör stod till höger om mig.

"Are you raedy?" säger han.

Måste man svara på den frågan?! tänker jag. "I'm not sure"
"Just say yes!"
"YES"

Foto: Frida Gyllström

Fallet som förändrar ensl liv

Att hoppa bungy jump är en känsla som inte går att beskriva. Eller jo jag kan beskriva den men inte så att du som aldrig provat något liknande förstår den. Det lättaste sättet att beskriva den på är ur en dröms vinkel. Jag drömmer ofta att jag faller. Om du gör det vet jag inte, den obehagliga men härligt kittlande känslan som finns i kroppen under fallet liknar den som man drömmer om. De få sekunderna innan gummibandet träder i kraft känns som en evighet men nu efteråt bara som några hundradelar. Jag kan känna känslan i kroppen nu när jag tänker tillbaka på det men att uppleva det på riktigt är betydligt härligare.

Foto: Frida Gyllström

Jag har gjort ett försök till att beskriva hur det känns att hoppa bungy jump men mitt tips till dig är att prova själv! Det är svårt att komma upp för trapporna, svårt att luta sig framåt och falla men lätt när man väl fallet, man har inget annat val än att falla då.

Onsdagen slutade i shopping och jag fick mitt hopp så man kan väl säga att det var en helt okej dag!

Torsdag - 100708 - Sista konserten

Dagen gav mer sol och vinprovning för de som ville. Jag hade tackat nej till att följa med på vinprovningen men skickade med Ann-Christine lite pengar för att köpa ett gott rött vin till mig. Det slutade med att hon kom hem med 3 viner till mig eftersom det var så gott och billigt! Har inte hunnit smaka på dem än men tror att de är i riktigt bra klass.

Foto: Anna Johansson

Ombyte för sista kvällens konsert

När de vuxna var på vinprovning tog vi "barn" oss en promenad till det beryktade sandslottet för att se på de makalöst stora sandskulpturerna. Förra gången var det tema Hollywood och i år Pinocchio. Jag tyckte om Hollywood temat mer men Pinocchop baserades på en gammal saga från Italien där Disneys tolkning speglades i vissa avsnitt. Det var trevlig att kunna följa en hel saga med sandskulpturer och text.

Foto: Johan Halvarsson

Sandslottet. Peter Hogen poserar för att imponera för sandslotten.

Fredag - 100709 - Den stora konserten

Morgonen började med det andra och sista repet inför kvällens konsert. Vi repade massband och stektes i solen. Efter repet tog vi oss till vår strand där vi marscherade ner i vattnet och gjorde en strankonsert i vattnet! Publiken växte och förundrades över att en orkester bara så där kommer marscherande för att spela 3 marscher. Det var både spännande och kul att göra en sådan speciell konsert.

Foto: Anna Johansson

Konsert i vattnet, en spännade upplevelse!

När vi hade tagit vårt sista dopp i havet och var sorgsna över att resan snart var slut väntade den sista sista stora grande finale på piazza aurora. Varje orkester spelade några låtar på scenen och sen stod vi alla tillsammans och spelade massband med de gemensamma låtarna. Det gick väl sisådär och dirigenten var inte så trevlig han så det var skönt när det hela var över.

Natten var lång och innehöll kortspel såsom bus. Vi försökte att vara vakna hela tiden men misslyckades och försov oss nästa morgon istället.

Lördag - 100710 - Avresa från Italien

Då var det dags att bänka sig i bussen igen. Jag och Anna försov oss lite på morgonen då vi var väldigt trötta. Men vi hann att packa allt och äta en lugn frukost ändå. Emil hade lämnat oss utan att säga hej då eftersom han skulle åka bil hem tidigare.

Söndag - 100711 - Sista dagen

Det kändes som att vi aldrig nådde Svenska gränsen och jag försökte sova så mycket jag kunde. Det tyckte nog Kasper var tråkigt eftersom han satt bredvid mig. Vi åket fel på natten i Tyskland och blev 3 timmar försenade. Men när vi till slut nådde Svenska gränsen var Max det perfekta alternativet! Härligt med mat som man vet vad det är och det kändes faktiskt billigt att handla i Sverige.

Vi var inte hemma förrän mörkret la sig och då stod pappa och väntade för att hämta upp mig.

Foto: Johanna Gyllström

Jag var inte lika pigg på båten hem som båten till Italien.

Hela Italienresan ha varit jättebra och jag längtar redan till nästa resa. Några höjdpunkter jag inte nämnt är de härliga morgonpromenaderna som vi tog varje morgon längs stranden. Det är inte varje dag man får vandra längs en 2 mil lång strand med solen i ryggen. En rolig sak som hände mig var på en morgonsamling då Ingbritt ville tacka två av oss som gjort ett speciellt jobb för Kil och paradorkestern. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända men efter att ha deltagit på bröllopet har jag, som motiveringen löd, spridit ett bra rykte om Kils paradorkester och fick därför en flaska fin champagne som tack. Det var riktigt kul att bli uppskattad på det sättet och det ger mig mer energi för att fortsätta.

Nu efter två veckor har jag kommit tillbaka till verkligheten och till Internet Men vad skönt det var att vara utan dator för en gång skull.

Det blev inte så kortfattat ändå men hur ska man kunna fatta något kort som är så stort och kul, sen tycker jag det är kul att skriva.

Foto: Johan Halvarsson

Sista morgonpromenaden skrev historia

Italien: första delen

Tidigare har jag flöjt med Kils paradorkester till Italien tre gånger. Det är en svensk blåsmusikfestivald i Lido di jesolo varje år. Bland orkestrarna i Sverige är det många som har uppträtt på just denna festival längs Italiens kust. Geografiskt ligger Lido di jesolo i norra Italien och inte lång ifrån den berömda pål staden Venedig. I år var jag med för fjärde gången och hittills är det den bästa resa jag åkt på med Kils paradorkester. För tre år sedan var vi i Frankrike, en riktigt fin resa men det är ändå kul att vara tillbaka i Italien. När man känner igen sig på semesterorten kan man slappna av rejält och det var precis vad jag gjorde! Jag tänkte berätta kortfattat i kronologisk ordning vad som hände. Allt började 20.00 100701.

Torsdag - 100701 - Bussresa mot Italien

Foto av: Anna Johansson

På båten till Italien, skönt med lite luft!

Packningen är färdig och jag hade känslan av att jag glömt något, som vanligt! Vi började bussresan utanför musikskolan i Kil. Alla var förväntansfulla och glada över att vi äntligen var på väg igen! Bussen tog oss över Öresundsbron och sedan med färga "Rödby-potgarden", längs autoban och genom alperna.

Fredag - 100702 - Bussresa mot Italien

Foto av: Johan Halvarsson

Vi stannade till på ett ödsligt område i Tyskland, vid en lanthandel.

Jag har tur som kan sova på bussar så jag försökte att sova så mycket som möjligt.

Lördag - 100703 - Anländer Italien

Ju längre söder ut vi kom desto varmare blev det. Vi blev sittandes i bilkö på väg in till Lido di jesolo. Italiens trafikregler skiljer sig lite från Sveriges. Ett exempel är att i Sverige har vi väjningsplikt för de som står utanför rondellen men i Italien är det värt om. De som står i rondellen ska släppa in de utanför och då blir det stopp!

Hotellet såg skapligt ut på utsidan men var toppen på insidan! Vi hade AC i rummet och det var ett riktigt stort plus i kanten. Första doppet gjordes så fort vi hunnit byta om. Det var länge sedan jag badade i havet och jag mindes inte riktigt hur underbart det är, nu kommer jag ihåg.
Rumsfördelningen blev så att jag, Anna Johansson, Emil Larsson och Andrea Nilsson bodde tillsammans i ett av de finare rummen. Dagen innan var det inga problem för hotellet att vi bodde tillsammas men när vi skulle anlända och få våra rum började de dividera om att vi var blandade tjejer och killar i ett rum. På bara några sekunder blev vi då syskon med samma mamma och olika pappor enligt Ingbritt, otroligt kul! Emma Gyllström och Peter Hogen som hade samma rum blev i text "nygifta" för att få bo ihop. Hela situationen var kul och vi betedde oss nästa som syskon under hela resan. jag har aldrig haft så kul i ett hotellrum som då, jag röstar för samma rumsfördelning nästa gång också :)
När kvällen närmade sig och mörkret la sig satt många på ute serveringarna och tittade på fotboll. Vi som var mindre intresserade tog oss en sväng i affärer och sedan en promenad på stranden. Åskan hördes på långt avstånd och till slut hände det, ett elavbrott i hela Lido. Allt blev mörkt och TV apparaterna stängdes av. Som tur var var det halvlek i fotbollen. Men det var en häftig känsla när vi gick på stranden och såg hela staden lysas upp efter ca 15 minuters avbrott. Folk jublade över den ljusa strimman som spred sig över hela staden.

Söndag - 100704 - Första paraden

En härlig stranddag som jag längtat så mycket efter. Vi gjorde vår första inledande parad som slutade i att tre av fyra musikkårer stod på ett och samma torg och spelade Under blågul fana tillsammans. Vädret var ett perfekt marschväder, för att var Italien Lite regnstänk kom och åskan dundrade i takt till musiken.

Foto av: Anna Johansson

Här står vi uppställda för parad

Måndag - 100705 - Kapell spelning och Gokart
Vi var ju som sagt i Italien och sol och bad var det ultimata valet. Ytterligare en dag slappade vi på stranden och jag smörjde in mig för fullt för att slippa bränna mig. Tyvärr misslyckades jag som vanligt och har nu flagnat bort allt på axlarna.

För att variera oss lite tog några av oss en tur till gokartbanan för att leka av oss. Jag har kört gokart en gång tidigare men det var ingenting jag minns, ändå valde jag att köra med den starkare modellen, 200 kubikaren. Skitkul! är det rätta ordet.

Kvällsparaden gick av stapeln 21.00 som alla andra kvällar men denna kvällen hade vi en egen sittande konsert. Vi satt i ett kapell på ett torg i Lido di Jesolo. Det var ett fint ställe att spela på, det bästa jag spelat på i Italien.

Foto av: Frida Gyllström

Rally brudarna! Så här snygga var vi när vi körde gokart.

Tisdag - 100706 - Aqua landia

Morgonen började som vanligt fast en halvtimma tidigare. Vi åt frukost tidigare för att hinna till det tekniska repet som startade 9.00 på Piazza aurora. Alla 4 kårerna var där för att öva upp och nergång från scenen.

Foto av: Johan Halvarsson

Piazza Aurora, där den sista konserten hålls med alla musikkårer.

När vi var färdiga bar det iväg till Aqua landia! Som Sunne vattenland fast 10 gånger större. Där finns aktiviteter för den minste till den störste, för den klena till den starka jag för alla med eller utan familj. Det var också skönt att slippa salt vattnet och sanden för en dag. Min längtan var dock inte "fritt fall", som var en av vattenattraktionerna, utan jag ville hoppa bungy jump för andra gången. Förra gången vi var här, alltså för 5 år sedan, hoppade jag och Anna Johansson bungy jump tillsammans, i år skulle jag göra det själv. Jag visste att om jag inte hoppar ångrar jag mig men det fanns ändå en käpp i mitt jul, min höjdskräck. Att stå på en stege tycker jag är jobbigt högt men att falla från 60 meter är ju galet! Man funderar ju på vad det är för personer som utsätter sig själv för en sådan idiotisk sak. Jag har kommit fram till att jag är en sådan person.

Tidig eftermiddag begav jag mig bort till bungy jump tornet för att boka tid då det brukar vara kö till denna attraktion. När jag väl var framme visar det sig att det inte var någon kö men jag var inte redo att hoppa då så jag vände om för att komma tillbaka senare. Det skulle jag aldrig ha gjort. Framtidens väder var inte på min sida och när jag stod i en lång kö till en av vattenattraktionerna började det blåsa upp till storm. Jag kunde inte vika av från kön för att hinna med att hoppa bungy jump innan stormen visade sin makt. Jag fick stå kvar så fint och hoppas på att det inte blev för sent. Det blev för sent och de hann att stänga tornet. Typiskt! Tänkte jag då jag var väldigt besviken på mig själv. Instruktören såg på mig hur besviken jag blev och sa, om jag kommer tillbaka nästa dag skulle jag få hoppa gratis bara jag betalade inträdet i entrén. Jag gick tillbaka till hotellet i besviken hållning.

Foto av: Anna Johansson

Såpfotboll! Som ett bordsfotboll fast där vi var spelarna.

Foto av: Johan Halvarsson

Här står vi och tittar på en föreställning om pirater, de hoppar över allt!

Paraden och konserten på kvällen ägde rum på en bekant plats, på ett torg där vi spelat tidigare år. Vi fick oinbjuden publik som bara ville suga ur oss allt blod vi hade, dessa mygg alltså! Annars slutade kvällen i el liten runda inför morgondagens shoppingtur. Man måste ju titta in det man vill köpa.

Fortsättning följer...

Festival

Jag har aldrig tidigare varit på Arvikafestivalen men i helgen stod jag där med reflexväst och ordningsvaktsbrickan. Det har varit en lärorik helg och riktigt kul faktiskt!

20.00 på fredag kväll gick jag på mitt första 15 timmarspass med en anda av nervositet. Dock var vi många ordningsvakter som jobbade och polisen fanns alltid runt hörnet. Men på en festival är det mycket folk och man vet aldrig vad som kan hända så därför var jag nyfiket nervös på att arbeta. Som tur var fanns lugnet i luften under helgen och endast mindre incidenter inträffade. Jag tillbringade mesta tiden till att förklara vart närmaste toalett fanns.
Helgen har varit lärorik och jag har fått ta del av att jobba med många ordningsvakter i en miljö där olika fans blandar sig hejvilt.
Camping 2 (den lilla campingen), den lugna campingen och festivalområdet var positioner jag rörde mig på. Jag hade oturen att stå vid norra entren när In flames spelade på den största scenen, vintergatan, men fyrverkerierna som spelningen avslutedes med kunde ingen i Arvika ha missat. Teddybears gav en härlig show på näst största scenen, apollo, och publiken diggade till det dansvänliga soundet.

Tyvärr retade jag upp mig på sångaren i Babychambles, han och hans barnsliga beteende. Hans mor har skrivit en bok om Petes (sångaren i Babychambles) uppväxt, från en mönsterelev till idag en av musikbranschens största narkomaner. Det är inget nytt att många musiker hamnar i en ond cirkel som är svår att bryta men varför ska det vara så?

Hur kan man vara så stark

och gå så långt

att man vågar stå inför tusentals människor

och spela sin musik,

men samtidigt va så svag

och sjunka lågt

till en nivå utanför samhällets gränser

Många gånger har Babychambles uteblivit från inbokade spelningar på grund av sångaren Pete men han har fortfaranade inte fattat allvaret med livet. Jag tycker synd om honom, han som är fast, troligen för alltid. Om han får upp ögonen och hittar repet som drar honom ur kvicksanden ska han ta chansen direkt, greppa tag och hala sig upp innan kvicksanden tar hans liv.

Pete har talang och skriver bra musik, dock tycker jag inte att livekonserten med honom var någon höjdare. Han har ingen direkt "show" och ordet mellansnack är ett ord han kan stava men inte ge en förklaring till. Men känslan till musik är helt otrolig, han har det lilla extra. För mig är han dock ingen riktig artist, han är en skandal som kan det där med musik. En artist i mina ögon sjunker inte så lågt utan blir älskad på grund av framgång, inte skandal. Enligt wikipedia är en artist någon som "uppträder", inte gör bort sig offentligt inför alla sina fans.

9 minuter efter sin spelning på lördag natt kliver Pete upp på scenen och greppar micken igen. Han förklarar för sina fans att polisen vill ta med honom för ett narkotikabrott ,när han kliver av scenen. Han vägrar och sätter sig istället på scenen för att ta sig en drink i väntan på att poliserna ska ge upp. Utanför festivalområdet senare på kvällen blir han medtagen till polisstationen för att testas och släpps efter att fått betala en bötessumma. Resultatet på provet tar ca 1-2 veckor att få fram.

Artister är förebilder för sina fans. Många vill bli som sin idol. Ända från födseln till sista dagen i livet tar vi efter beteenden. Ordspråket "barn gör inte vad du säger, de gör vad du gör" fungerar i alla åldrar. Vi tar efter föräldrar, vänner, lärare och absolut artister/idoler.

Det har varit mycket skriverier sedan Arvikafestivalen bokade Babychambles, kommer de att vara på plats och vad kommer Pete ställa till med denna gång? Ett stort minus som Arvikafestivalen får av mig är just denna händelse. Man tar inte dit en artist som har ett rykte om sig som Baychambles med sin Pete. Han är mycket musikbegåvad men en festival ska inte stödja musikens mörka sida. Och Pete är känd för att vara narkoman, varför tar man då dit honom? Vi måste tänka på vika som står i publiken och dyrkas sin idol.

Pete kommer att fotsätta för det är så han har valt att sprida sitt namn och det är så han blivit känd, tyvärr. Ta bara min blogg som exempel. Vem fick mest uppmärksamhet?

Jag valde ändå att skriva om detta för han är inte ensam om att ha mist sig själv i musikens mörka sida. Däremot hoppas jag att riktiga artister inte tar efter den store Pete, sångaren i Babychambles.

Arvikafestivalen

Nu håller Arvikafestivalen på för fulla muggar. På radion säger de att det har varit lugnt hittils, bara några incidenter. Jag hoppas att det fortsätter så då jag i kväll går på mitt första vaktpass på 15 timmar och mitt andra i morgon kväll.

Det ska bli intressant att se hur festivalen är uppbyggd då jag inte varit där förrut, och det är ju en riktigt stor festival!

Annars har jag tillbringat veckan i Kil hos pappa någon natt och hos mamma för att passa Busan. Jag ska klarlägga att det inte varit endast jag som passat Busan utan mormor Inger och morfar Bertil har gjort en stor del :) Mormor har vattnat blommorna och morfar kelat med Busan i soffan.

Åska

Alla pratar om vädret och jag ska inte vara sämre jag!

Natt till Tisadg vaknade jag av smatter på taket och upplysta rum. Det dundrade och blixtrade för fullt runt vår lilla lägenhet i Arvika. Ett åskoväder är något som hör till svensk sommar, inte minst efter att luften varit så kvav senaste tiden. Men när jag öppnade ytterdörren igår morse fanns fortfarande åskan i luften. På eftermiddagen bröt vädret igenom igen med en rejäl skur över Karlstad så att åskan hördes ända till Kil. I morse när jag öppnade yterdörren möttes jag av en sval sommarvind utan känsla av åska.

Efter att ha kommit hen från Italien har jag nu börjat jobba och skriva på ett inlägg om hur resan varit. Jag skriver för fullt och publicerar inlägget med text och bild så fort som möjligt. Vi har haft det riktigt härligt och det har varit den bästa orkesterresan jag varit på tycker jag.

Igår var jag hemma hos Gyllströms för att hämta lite kort från resan. Efter det begav vi oss till Johan för att hämta hans 745 kort från resan. Vi blev kvar i 2 timmar då hans ormar underhöll oss! Allt började med att jag inte ville gå in i rummet med ormarna tills att jag satt med en av dem slingrandes runt min arm. Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad jag gav mig in på men det var spännande. De var lena men inte lika söta som kattungen jag träffade tidigare på dagen.

Axel har åkt iväg till Färörana för att jobba som ljudtekniker på en festival så det är tomt hemma. Jag passar på att sova i Kil i mammas tomma hus, då de är på Sunna. Busan blir glad av lite sällskap. Det blir ett nattbesök hos papps någon kväll i veckan också får att sitta i lugnet på Lyckhem. Jag laddar upp med vila inför helgens långa jobbpass på Arvikafestivalen, ska införskaffa lite koffeintabletter så att jag orkar hålla upp ögonen.

"Den svenska värnplikten har mucka"

Så skriver försvarsmaktens hemsida: http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/centralanyheter/Den-svenska-varnplikten-har-muckat/

Under 109 år har värnplikten funnits i Sverige och över 100.000 män och kvinnor har genomgått utbildningen. Idag när den läggs ner kan jag känna mig stolt över att ha gått utbildningen.

Ingen vet vad konsekvenserna kommer att bli av denna abrupta vändning men jag vet att skillnad kommer det att bli. Tidningen värnpliktsnytt har slagit igen för gott och det finns nu ingen organisation som granskar försvarsmakten på det sätt som värnpliktsnytt gjorde. Försvarsmakten vill självklart inte ha någon granskande organisation och sa därför nej till förslaget att låta tidningen få fortsätta i ett annat namn.

När de sista värnpliktsmedaljerna nu är utdelade till alla värnpliktssoldaterna röjs plikten och den som vill kan välja att avbryta sin utbildning redan idag. För de som vill fortsätta och gå kvar blir erbjudna att skriva på ett kontrakt.

Värnplikten har varit bra för Sverige och jag tycker att det är en bra utbildning att starta med innan arbetslivet. Man lär sig att arbeta soicialt i alla omständigheter och med vem som helst, hur mycket man än ogillar personen. Det är en bra början till arbetslivet och jag tvivlar inte på att utbildningen kommer rinna ut i sanden, däremot tror jag att det nu kommer bli färre som tar chansen att genomgå ett år inom försvarsmakten.

På resande fot

Från det ena till det andra bär det nu av till Italien i 11 dagar.

Jag har börjat på mitt sommarjobb nu men bara hunnit med fyra dagar innan jag har klämt in en liten semester som jag fyller med Italienresa för 5:e gången. Tillsammans med Kils paradorkester åker jag ner för 4:e gången till Lido di jesolo på en blåsfestival där fler kårer från Sverige kommer att medverka. Tidigare har jag också semestrat med familjen i just Lido di jesolo så det känns som att jag varit där ett par gånger. Men jag ser framemot resan lika mycket som vanligt och det ska bli skönt att få åka iväg på en härlig solsemester igen.
Mina mål med resan är att för andra gången hoppa Bungy jump igen då jag förra gången vågade slänga mig ut i luften i Italien med endast ett snöre i benen fastknutna. Annars har jag inte så stora mål mer än att slappna av och njuta av varje sekund.

När jag kommer tillbaka drar det igång med jobb direkt och Axel åker iväg till Färörana för att jobba som ljudtekniker på en festival. Det blir hårt förr oss då jag är borta i 11 dagar, hemma 2 och han borta i 7 dagar. Men efter att ha gått igenom min lumpentid tillsammans är det inga problem. Jag ska vakta mammas hus, då hon och Maria är på västkusten, så jag får sällskap av vår katt Busan!