Norge, Norge, Norge. Ett drabbat land. Inte av fattigdom, inte av sjukdom utan av terrordåd. Ett terrordåd i egen klass. En klass jag inte trodde fanns.
Tidningarna tar upp de största och allvarligaste nyheterna dagligen. Man läser, tänker och blir lite bitter på att världen är som den är. Det rör ju ändå inte oss i Norden så mycket, att de på andra håll i världen lever i kris dagligen. Det är hemskt men för långt bort från Nordens individer för att kunna förstås.
Den 22/7 2011 sker dock en förändring. En förändring som inte skulle ha skett i ett tryggt land som Norge. Men det skedde och en kniv har sadat Norges själ men också hela Norden har blivit sårad. Norden är som en kropp där ett skadat organ påverkar hela kroppen. Vad är det för känsla man bär på efter en katastrof som denna?
Jag försöker känna efter men det är bara tyst och åter tyst, vad ska man tänka. Det är inte ilska, det är inte hat, det är medkänsla för de drabbade. Det är känslan av att en ny styrka växer fram. En styrka för det rätta samhället. Ett samhälle där alla får plats. Ett mångkulturellt samhälle.
Det är nu vi ska vara starka. Nu som vi inte viker oss och nu som kärleken ska övervinna ondskan. Tillsammans är vi den rättes styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar