Tåget tog mig på torsdagsmorgonen till Stockholm för att "rycka in" och öva inför det kungliga bröllopet 2010. Vi anlände till K1 där vi till en början skulle hämta ut uniformer. Känslan av att ytterligare en gång prova ut en MÄ var underbart. Att bära den gamla och stiliga uniformen är något utöver det vanliga eftersom få personer får chansen att göra det. Vi repeterade tillsammans och när vi tillslut var trötta i läpparna var det dags för att åka till vårt övernattningsrum. Vad vi fått höra var att vi skulle sova på Karlsbergsslott och där finns det endast enkelrum, skönt tänkte jag! Men hemligeten spred sig snabbt och sa att gymnastiksalen numera var inredd med ca 50 tältsängar för vår skull! Enkelrummet var alltså inget enkelrum och tältsängen var skönare än den såg ut. Man sov väldigt gott när man var slut efter de långa dagarna och ventilationen störde inte allt för mycket.
På fredagen var det dags för repetition igen men nu också marscherande. Jag har under vårterminen lärt in ny exercis i 3 olika sammanhang så mitt huvude var inte helt med på noterna till en början. Det satt i ryggmärgen och vi alla kom igång ganska snabbt och visade framsteg direkt. Varje sekund vi marscherade njöt jag av att få vara tillbaka i den gamla exercisen och tillsammans med manniskor som har samma tankar som mig, att spänst och snabbhet är det ultimata. Om man inte ger gärnet och vill med hela kroppen när man exicerar kommer det inte att se bra ut. Vi gav gärnet och resultatet blev mycket lyckat.
Fötterna började få stryk redan på fredagen då vi gick in paradskorna men jag slapp blåsor och tejpade då inte fötterna inför lördagen. Det var en dum ide då jag fick vattenblåsa UNDER foten, precis på samma ställe som under fältveckan så jag borde ha kommit ihåg det. Men livet är kort och att ha en vattenblåsa under foten måste man också prova på!
Fredagkvällen påminde om alla kvällar som vi hade i lumpen, putsning. Tyvärr hade jag glömt hur tråkigt det var att putsa och trodde därför att det skulle bli relativt kul att putsa igen. Jag hade fel. Det var och är fortfarande inte så stimulerande att putsa men det blev trevligt tillslsut när vi satt och pratade tillsammans. I lumpen satt vi oftast framför tv:n och putsadå så då tänkte man inte på hur otroligt ostimulerande det är, men nu vet jag.
Den stora dagen - 100619 - Det kungliga bröllopet.
Ingen kan ha missat att Sveriges krinprinsessa Victoria Bernadott nu ska gifta sig med Daniel Westling, en man av folket. Det har vart mycket skriverier om hur bröllopet ska gå till och den stora hemligheten som hovet höll på var hur klänningen skulle se ut. Spekulationerna har varit många och olika. Jag säger bara att hon kunde inte ha hittat en vackrare kälnning! Stilren vit med ett långt släp. Inga onödiga krusiduller. Hon fann en klänning som speglar precis vem hon är - en ren godhjärtat person.
När jag först vaknade på morgonen hade jag inte förstått vad jag skulle vara med om, vilken stor händelse detta är. Men nu i efterhand förstår jag verkligen och kommer ta vara på det en lång tid framöver. Vi började värma upp lugnt på morgonen innan lunch för att sedan klä på oss uniformen och göra oss klara för avmarschering. Förutom de 200 kadetter som skulle marschera tillsammans med oss hade vi också vädret på vår sida. Ni kanske inte tyckte att det var ett perfekt väder då det var mestadels mulet men om du frågar oss som marscherade kunde vi inte ha fått bättre väder. Det perfekta marschvädret är en mulen dag med lite vind i nacken som svalkar när man är som varmast. Vi fick vad vi ville och jag var i alla fall mycket nöjd.
14.25 var vår avmarscheringstid. Efter visitation och avlämning slog klockan 14.25, framår MARSCH! Då var vi igång och ingenting kunde stoppa oss. En lång parad väntade oss men med den långa steglängden som vi marscherar med kom vi fram relativt tidigt ändå. Vi stod på plat vid sergelsrondellen ca 15.15 och hade då lämnat av kadetterna på gatan där de skulle stå som en mur längs kortegevägen.
15.30 började vigseln i kyrken men borta hos oss spelades det samlingsmusik fårn alla håll och kanter. ca 100 meter bort stod en hemvärnsmusikkår och spelade, ca 200 meter fram en till hemvärnsmusikkår och sedan vi mitt i. Ljudet dundrade mellan höghusen och klockan närmade sig kortegetid. För att en sista gång kolla in säkerheten genom kortegen åkt det en "mini" kortege bestående av polisbilgar förbi oss 30 minuter innan den riktiga. Det var stor satsning på säkerheten och ovanför oss hördes polishelikoptrar hela tiden. Men det störde inte oss och spänningen bara steg mer och mer.
Som tur var fanns det en stor klocka på en byggnad längre bort. När klockan slog 16.30 visste vi att kortegen skulle dra igång och snart skulle det ske. Jag kände hur spänningen spred sig i kroppen. Jag ville se hur lyckliga de var. Jag ville veta om hästarna skulle klara all denna publik, Jag ville uppleva den stora händelsen!
- Nu kommer kortegen! Skriker Samuel Petersson som dirigerar oss.
jag känner spänningen från alla i kåren när vi går upp i giv akt för att spela försvarsmaktensparadmarsch om och om igen. Polishästarna och de andra hästarna kommer närmare och närmare samtidigt som jublet från publiken blir högre och högre. 300 meter lång skulle kortegen vara, den skulle gå i ca 10 km/h och ca 60 hästar medverkade. Först kom de bekalnta trumpeterna från LDK sen standarvakten och trupp men till slut den öppna vagnen med det lyckliga paret! Victoria satt vid Daniels högra sida och vinkade till folket som jublade högre och högre. Hon bugade mot oss som i tack för att vi stod där för hennes skull. Tillsammans med vagnen spred sig en stor och varm glädje över hela sergelstorg. Folket jublade och brudparet log. Vi spelade försvarsmaktens paradmarsch och livvakterna sprang. Ett kort och lyckligt ögonblick var snabbt över men det var en härlig känsla! Den långa paraden och blåsorna under föttarna var verkligen värt detta.
Allting avslutades med en fortsatt parad till Östermalms IP för att fylla på magsäcken och få ett stort tack ch en minnessymbol för vår medverkan. LDK, AMK och TRK med kamratföreningar samlades i Ursvik på kvällen för att äta en bit mat tillsammans.
Nu sitter jag här en vecka senare och har upplevt den stora händelsen och varit med i det stora kalaset. Det är först nu jag förstår hur intressant det egentligen var att vara där på plats, vem vet när det sker ett sådant bröllop igen? En halv miljoner människor uppvaktade brudparet i Stockholm och ingenting dramatiskt hände. Jag tror att den ständiga frågan om ifall vi ska ha kvar monarkin har fått sitt svar. JA! I alla fall en tid till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar