En vecka rikare på kunskap

En händelsefull vecka går mot sitt slut när jag rullar ut från Göteborg på tåget mot Stockholm. Tankarna samlas och jag inser att det var länge sedan det var måndag den 24 november och jag satt och arbetade på kontoret en helt vanlig dag. Många nya insikter och tankar har tagit plats. Kommande måndag kommer inte vara densamme, ändå om jag sitter och arbetar på samma kontor en helt vanlig dag.

I onsdags inledde Ungomsstyrelsens generalsekreteraren den tvådagar långa rikskonferensen om Fler unga i arbete i Norden. Hon är ny som Generalsekreterare, jobbat endast i 12 veckor. Först tyckte jag hon kändes byråkratisk, stel och lite tråkig. Men, när hon senare blev intervjuad fick jag en annan bild, en annan känsla. Mitt i intervjun öppnar hon upp sig. Hon berättar hur problematiskt det blivit hemma, att hon och hennes man inte kan se på nyheterna tillsammans längre. Hon illustrerar sig själv genom att i en hastig rörelse: peka med hela handen och kroppen på publiken som om vi vore TV rutan och hejdlöst skriker ut: "DET VET DU VISST DET, DET HAR NI FÅTT EN RAPPORT OM AV OSS!!!!". Hon chockar alla 900 deltagare. Om någon sov så gör de det inte längre. Hennes energi och engagemang sprider sig i efterföljande rungande applåder och jubel. Tack Alice Bah Kuhnke för ditt brinnande engagemang för ditt arbete!

Konferensen fortsatte på topp med Leo Razzak från Fryshuset. Med sitt berättade målade han upp Fryshusets historia och fick alla i lokalen att sväva in i berättelsens värld. Vilken verksamhet! Precis den typ av verksamhet jag tycker Sverige bör satsa på. 

Jag inspirerades av seminariet Validering av ideellt engagemang. Först förstod jag inte vad seminariet skulle handla om men en bit in blev det mycket intressant. Hur ser vi egentligen på ideellt engagemang vid rekrytering. Är det den formella eller informella kunskapen som är viktigast? Att ideellt engagemang är meriterande för arbete är ett faktum. Men hur kan vi mäta det? Redan anställda personer som har ideellt engagemang som merit och ska rekrytera nya personer bör rekrytera personer med ideellt engagemang. På det sättet gör vi ideellt engagemang viktigt och meriterande!

Jag tog en sväng på Lisebergs Julmarknad igår kväll har efter det fått igång julstämningen hos mig. Att besöka Jul på Liseberg kring första advent börjar bli en tradition för mig. En tradition jag inte vill bryta. 

Idag har jag arbetat i Kungsbacka med projektet Ungdomsinflytande nu! Jag har samordnat en processdag för RUM-Riksförbundet Unga Musikanter. Inspirerande ungdomar har arbetat sig igenom flera övningar och tagit fram vad som är viktigt för dem och för RUM i stort. Min energi är på topp och jag ser ljus i tunneln. Det är en lång väg att gå men ack den rätta vägen som leder till positiva resultat. Det ska bli spännande att fortsätta följa dem i deras 2 kommande 

processdagar och se vad resultatet blir. 

Jag tror på att det kan bli storartat.

Flera gånger under veckan har jämställdhetsfrågan dykt upp. Hur jämställt är det egentligen omkring mig och mina största intressen? Hur jämställt är RUM? Hur jämställt är musik? När vi spelar musik och vill uttrycka de musicerande känslorna, med vilka ord uttrycker vi oss med. Är de helt neutrala? Är det sak samma att Landslagen i RUM har slipsar för killar och schalar för tjejer? Eller är det början till ett mer jämställt civilsamhälle om alla deltagare i Landslagen själva får välja om de vill ha slips eller schal?

Tänk att vi varje ny dag i veckan går till jobbet och är en vecka rikare på kunskap och har ytterligare en vecka framför oss att fylla med nya tankar, idéer och lärdomar. 

Tankarna är många och veckan varit lång. Måndag morgon på kontoret kommer inte vara densamme. Ändå om jag sitter och arbetar på samma kontor en helt vanlig dag.

UNGDOMSINFLYTANDE ÄR KUL

Att arbeta med ungdomsinflytande är kul, viktigt och lärorikt. I morgon ska jag till Trollhättan för att berätta om projektet på en utbildning. Jag kommer också att sitta med i en paneldiskussion om "Hur går vi vidare i vår förening/kommun?" som handlar om hur de vill arbeta med ungdomsinflytande. Det känns som en lyx att ha ett så bra projekt att presentera. Ett projekt med konkreta verktyg som kan börja använda direkt. Projektet är riktat till amatörkulturorganisationer men passar för alla slags organisationer och kommuner som vill arbeta med ungdomsinflytande.

Inflytandeguiden - läs hela HÄR.

Ungdomsinflytande nu! är ett projekt finansierat av Ungdomsstyrelsen och ax - amatörkulturens samrådsgrupp. Det är ax Ungdomsråd som driver det med mig som projektledare. Ungdomsrådet har arbetat fram en så kallad Inflytandeguide som är vårt underbara arbetsmaterial. Ni hittar guiden i sin helhet HÄR. Den innehåller Tio konkreta tips taget ur verkligheten. Läs, beskåda och använd. 

När vi arbetar med ungdomsinflytande är det också viktigt att tänka på hur vi gör det och för vem vi gör det. Reellt ungdomsinflytande handlar om att unga människor ska kunna ha inflytande hela vägen på sitt sätt, inte inflytande på ett vuxet vis. Ta t.ex. ett pepparkakshus där degen bakas, gräddas, skärs ut i rätt storlek, sätts ihop och dekoreras. Om unga får vara med och ha inflytande från första början när degen ska bakas och hela vägen till den sista dekorationen, det är då vi skapar utveckling. Om unga väljer att ta bort kardemumman så gör det! Genom att vi är öppna för förändring kan vi finna ny lösningar på problemen. Kanske skapar vi tillsammans en helt ny smak på pepparkakshuset? Unga har kunskap, kompetens och erfarenhet som ska ses som en metod för att utveckla en organisation. 

Men varför ska vi egentligen arbeta med ungdomsinflytande? Är det för att det är något vi borde göra, för att det ser snyggt ut på pappret eller för att det är ett måste i dagens samhälle? Det finns en baktanke till att vår Inflytandeguide heter "Från framtidshopp till nutidsresurs". Unga människor ska ses som en resurs idag, vi formar framtiden idag. Om vi ser unga människor som en resurs är det en möjlighet för organisationen att nå sina mål. Arbeta med ungdomsinflytande är en metod för att utveckla organisationen, inte för att unga människor är framtiden. Unga människor ska kunna vara med och forma sin framtid. 

JAPANSKA AMBASSADEN RINGDE MIG...

... och jag är antagen till The Global leader Development Program in Japan!

Konkurrensen var hård och 8 blev antagna. Jag är en av dem, helt ofattbart! 

Ett internationellt ungdomsutbytesprogram som anordnas och finansieras av Japans regering. Det kommer att finnas deltagande ungdomar från Bahrain, Brasilien, Fiji, Indien, Mexiko, Tanzania, Turkiet och självklart Japan. Syftet är att möta andra kulturer, tillsammans utvecklas som ledare och att bredda det globala synsättet och stärka internationella samarbetet. Så, i januari åker jag till Japan i 23 dagar för att få möjlighet att utveckla mitt ledarskap med fokus på internationella samarbeten. Spännande, nervöst men mest kul. Nu blir det till att läsa och prata mycket engelska för att vara ordentlig uppvärmd och kunna diskutera så mycket som möjligt. 

För dig som är nyfiken på att läsa lite mer hittar du information på Japanska ambassadens hemsida. 

Jag tar med mig energin från det positiva beskedet till nuet där jag också befinner mig i en spännande miljö, nämligen Stockholm. 

Jag har börjat mitt arbete som projektledare för projektet "ungdomsinflytande nu!" där jag kommer att arbeta med de rikstäckande kulturorganisationerna och om deras ungdomsinflytande. Det passar mig som hand i handsken och jag ser fram emot ett år fyllt av energi, engagemang och vilja till förbättring. Just nu njuter jag av att höra båtarna tuffa förbi utanför mitt kontorsfönster på Skeppsholmen.

Lägenheten i Bagarmossen börjar inredas och de nya tapeterna finns att hämta på posten. Det flyter på och det svåraste beslutet just nu är hur vi får igång internet och TV i lägenheten. Vi har en vecka kvar i lägenheten på Stockholms mest attraktiva restauranggata, Rörstrandsgatan. Det ska bli skönt att komma från storstadens tempo precis utanför dörren. Bättre att själv välja när man vill ha lite stress in i livet.

Övrigt så engagerar jag mig fortfarande ideellt i studieförbundet Kulturens bildningsverksamhet och RUM, Riksförbundet unga musikanter. Det blir många möten, seminarier och konferenser för att sprida budskapet om kulturens värde för barn unga och amatörkulturen. 

Med lägenhet i Stockholm

.11.07.2013.
.Nu händer det på riktigt.
.Vi blev med bostadsrätt i Stockholm.

Först sambos i Arvika, sedan Afrika. Efter det har Axel bott i Stockholm och jag kvar i Värmland för att avsluta mina studier. Nu äntligen är det dags för mig att flytta efter och vi kan bli sambos igen. Men "äntligen" går inte riktigt att sätta framför orden: flyttar jag från Värmland. Vi flyttar till Stockholm med förhoppning om att en dag kunna återvända till vackra Värmland. Med det känner jag mer trygghet i att bo i Stockholm ett tag och jag ser fram emot att upptäcka en ny bostadsort. Stockholm känns rätt just nu. Nära till mycket och mindre tid kommer att spenderas på tågresor till möten. Den tiden kan jag istället avnjuta i ett vackert hem. Nu ska jag njuta av tiden i storstan och ta tillvara på alla möjligheter Stockholm kan erbjuda. Det känns kul, pirrigt men också väldigt spännande.

 

Jo för det är sant. Vi står nu som ägare till en 2 rok på 57 kvm  i det lugna och naturnära området Bagarmossen. Hur det känns? Jo det kanns bra, men jag har inte riktigt hunnit känna efter än. Det här med mäklare och budgivning tar på krafterna. Mäklare ska jag nog också sätta upp på listan över arbeten jag inte vill ha.

 

Nu tar jag en dags semester från sommarjobbet som turistinformatör och skyndar mig till Stockholm för att krama om Axel.

 

 

 

EN ARBETANDE KULTURVETARE

3,5 år av universitetsstudier har lett till att jag nu är utbildad Kulturvetare. En Fil.kand i kulturstudier som det så fint heter.

Frågan är bara: Vad ska det nu bli av mig? och Har jag lärt mig något värt att ta med in i min framtid?

Varje dag frågar jag mig vad jag egentligen lärt mig och vad jag egentligen kommer att blir. Studierna har till största del handlat om kulturpolitik. Hur strukturen är uppbyggd, främs i Sverige men också inom EU, och hur pengarna fördelas. En utbildning som vänder sig främst till adminstrativ personal inom kultursektorn. Jag har skrivit och framfört en Musikteater för barn, skrivit en fallstudie om Kulturens Bildningsverksamhet, praktiserat hos en Kulturstrateg och skrivit en massa tentor.
SKRIVIT. Skrivit. skrivit. Hela dagen lång. tenta efter tenta. rapport efter rapport. Och allt har jag klarat. Jo, jag har nog lärt mig mycket när jag väl tänker efter.Vi har inte studerat arkivkunskap, museikunskap eller kurser för att kunna bli biblotikarie, som är "vanligast" inom kulturvetenskap. Jag vet också att mitt främsta mål här och nu inte är att utbilda mig inom den kategorin. Men vad jag egentligen har utbildat mig till är desto svårare att svara på. Jag vet vad jag inte kan, jag vet vad jag inte vill. Men vad jag vill, det har jag mindre koll på. I alla fall om jag ska ge dig ett kort svar. Det längre svaret är ett svar jag själv knappt förstår ibland. Det jag tror på är däremot att det är de mjuka värdena som är viktigast för mig. Att jag trivs, arbetar med människor, får utvecklas, tror på värderingarna och känner mig behövd.

Det känns underligt att inte återvända till skolans trygghet till hösten. Jag har inte riktigt förstått det. Kanske blir det mer verkligt dagen då mina vänner går till skolan men inte jag.

Men jag har faktiskt fått jobb.
Först ett fantastiskt sommarjobb som turistinformatör på Kils turistbyrå. Sen blir det Stockholm. På riktigt. Som projektledare för "Ungdomsinflytande NU!". Ett projekt för att stärka ungdomsinflytadet i kulturorganisationer. Häftigt. Så nu njuter jag av Kil. Njuter av Värmland. För att sedan klara av Stockholms höga tempo.

 

Examenspicknick för en Kulturvetare

Färdig Kulturvetare och det är dags att fira. Mina 3-års studier vid Karlstad universitet på Kulturvetarprogrammet är nu över. Jag kan inte riktigt förstå det själv. Och vad som händer här näst har jag heller ingen aning om. Det jag vet är att om det finns något att fira, ja då ska det firas ordentligt!

I morgon blir det tema picknick i trädgården på Tors väg. Det bjuds på lättare lunch och en brakfika. Prickigt, spel och sol är beställt. Du är varmt välkommen att svänga förbi. Portarna öppnas kl 13.00 för släkt och vänner, ingen nämnd ingen glömd.

Jag tilltalas numera som Kulturvetaren Anna!

Sounds Of Simon and Garfunkel 2 juni

Nu är det dags igen. Konsert så det ryker om det. Jag har lurat upp min kör på scen igen.

På söndag blir det konsert med galet många artister. Vi samarbetar med ytterligare en kör, ett spelmanslag och Andreas Jonsson och David Ringholm Heder. Det kommer bli en grym konsert! 14.00 i KilArena som showkonsert och 18.00 på hembygdsgillet i Karlstad som cafékonsert. Välkomna!

Första mötet innan jag blev körledare för kören "Kören" i Kil satt vi hemma på altan hos ordföranden. De var några vänner som ville sjunga tillsammans men de saknade en körledare. 20 år och lagomt nervös över att leda vuxna människor sa jag "okej, vi testar ett halvår så får vi se sen". Mina direktiv som körledare var: inga psalmer som i kyrkokörer utan bara roliga låtar. Jag frågade dem vad de hade för mål med övningen. Förutom att de ville ha kul och sjunga tillsammans var det väl mest körfesterna som lockade. Att stå på scen och sjunga inför publik, ja det ville de helst slippa.

Nu har det gått 3 år och jag jublar efter varje körövning, ja i alla fall inombords för jag är helt slut på energi 20.00 på söndagskvällarna. Åren har fyllts av sång, skratt och massa körfester. Men det där med att inte stå på scen, det höll jag inte med om från första början. Jag har lyckats lura upp dem flera gånger:
"Hjärta för Afrika" var deras scenpremiär, och oj vad nervösa de var men vad bra det gick! De var grundstommen i välgörenhetsprojektet "Hjärta för Afrika" som jag arrangerade. De sjöng på swahili, dansade till trummor och lärde publiken att klappa på 3:an och 4:ans gångertabell.
Näst ut var en gudstjänst i Hammarö där vi stod för sången. Församlingen bjöd på svensk folkmusik och faktiskt en psalm, nämligen a macing grace. Kören godkände ändå att sjunga den världskända låten.
En adventskonsert kom hack i häl. Tanken var att välkomna personer som var nyfikna på att börja sjunga i kören men som inte vågat sig till ett av repen.
Konserten efter det fick de verkligen känna på vilken körledare de valt. En vacker söndag på vårkanten välkomnade jag dem som vanligt till dagens körövning. Men denna gång hade jag också en nyhet med mig. Det vi skulle öva på under denna körövning skulle vi nämligen uppträda med på öppen scen i Östra Ämtervik nästkommande söndag. Livet måste fyllas med lite utmaningar tyckte jag så jag sålde in idén. Otroligt nog nappade de på idén och vi började repa för fullt. Så, nästkommande söndag stod vi där och sjöng om skomakaren från Sunne. Publiken jublade och vi ropades upp som extranummer för hela den öppna scen.
Med galenskaper kring den öppna scen blev nästa framträdande mer på hemmaplan. Vi gjorde ytterligare en adventskonsert då det var så trevligt gången innan. Detta ville vi också göra som en tradition. Så håll ögonen öppna inför december 2013.
Och på söndag står vi på KilArena igen tillsammans med många andra sångare och musiker i stor konsert med Simon and Garfunkel på repertoaren.

För en van körsångare kanske det inte låter som så många uppträdanden. Men eftersom de flesta i kören är nya sångare och nya med att stå på scen är detta många konserter, inte minst några galna sådana. Att stå på scen för första gången kanske inte ett stort projekt som"Hjärta för Afrika" lämpar sig så bra till. Men vi har bevisat att det går. Till en början bestod kören av ca 15-20 personer som på något sätt kände ordföranden. Den första presentationsrundan blev därför väldigt rolig. Idag består kören av 25-30 personer som har hamnat där av andra anledningar än att de känner ordföranden. Kören har alltså spridit sig.

Tänk vad modig min kör har varit. Det är inte lätt att ha en körledare som mig, man får vara med om mycket utanför sin comfort zone. Men jag är glad över att ha utmanat dem och mig själv och ångrar inget av det en enda sekund. De har fått göra massa konstiga övningar på repetitionerna och jag har flera gånger lurat upp dem på scen. Mitt mål med kören har varit just detta, att utmana dem och visa att de kan och vågar mer än vad de tror. Det har varit kul att sjunga tillsammans men inte minst att ha fått vara ledare för en grupp som lyssnat och tagit till sig alla mina utmaningar. Ibland undrar jag själv vad jag har gett dem för övningar. Jag har växt otroligt mycket som ledare under dessa år och tro mig, de har visat mig att rädslan inte kan stoppa en för att göra det som är kul!

Nu på söndag gör jag den sista konserten som officiell körledare för denna underbara kör. Känslorna är många. Jag fokuserat på att konserten blir grym men vill egentligen inte att den ska ta slut. Det här är ju kul! Men som snart nyexaminerad Kulturvetare och kille med fast jobb i Stockholm är Värmland inte rätt ställe för mig just nu. Jag tar med mig många lärdomar och går ut i livet med ett större självförtroende. En hemlighet oss emellan, jag tror att de har lärt mig mer om mig själv än vad jag lärt dem under dessa 3 år.

Reseberättelse: Del 2 Namibias kärlek

Namibianer är stolta Namibiabor, de vet vad de känner, älskar och tror.

Staplandes fram med brummande ton, vi sjunger Du gamla Du fria med en stor vision.

De tar vid och bjuder på show. Deras sång, namibianernas egna, sjunger de högljutt med hjärta och själ. 

Vi  är små svenskar i landet Namibia.

Windhoek, Namibias huvudstad, bjuder på sång, glädje och dans. Lonely planet, en resehandbok för backpacker, är mer en riktlinje än en tillit för oss. Men denna gång lyder vi deras restaurangråd och åker till en ”afrikansk club”. Tyvärr möts vi av en tom bar och restaurang. Men våra magar var desto tommare så vi stannade på en bit mat. Och det var där allt började. Bästa maten hittills serveras av en servitris som visade sig vara ägarinnans dotter. Esther, en underbar människa, erbjuder sig att visa oss runt i Windhoek. Kvällen spenderas med henne och några vänner. Alla trycktes in i hennes pickups baksäte och bagage. Vi bönade och bad ”snälla ta oss till en pub med jordstampat golv och livemusik”. Vi kom till slummens centrum och fick vad vi ville men inte var det riktigt som vi tänkt oss. Knappt ur bilen bevittnade vi ett rån på hennes väninna och var snabbt in i bilen igen. Nu på väg mot den säkra delen av staden. Hon ringde sin bror, som ägde en modern nattklubb. Dit blev vi visade in på vip-avdelningen och kvällen fylldes återigen av glädje. Dagen därpå tackar vi ja till hennes inbjudan till en afrikansk grillfest. Det kan man kalla glädjens fest. En fest med musik, dans, mat och vänner belägen vid stadens glasklara sjö. Tack Esther för en oförglömlig helg i Namibias huvudstad. 

Jag vågade mig på flätor i hår. 2 timmars flätning och sen var jag klar. 

Små flätor de prydde mitt rödlånga fall. 

Staden var levande, staden var ball. 

Nu var det dags för att säga adjö. Windhoek, den staden är oförglömbar. 

Fishriver Canyon, näst störst efter Grand Canyon, blir vårt nästa stopp. Ett naturspektakel svårt för ögat att se. Långa och djupa klyftor slingrar sig genom Namibias torra öken. Vi njuter, super in och åker vidare. 

Etosha, en nationalpark 4000 km2 större än Värmlands län gav oss alla savannens mäktiga djur. Elefanter, Giraffer, Lejon och leopard. Vi färdades från vattenhål till vattenhål i hopp om att få en skymt av en skygg leopard. Och där, precis under trädet i skuggan den låg. Sliten och trött efter byten den såg. Vår uppmärksamhet sviktade och vändes mot hopen som kom. Ett 40-tal elefanter staplade fram på led, med vattenhålet som mål. De andra djuren visste sin plats, klev åt sidan så vattenhålet blev tomt. Några minuters svalkande räckte innan ledet återigen var på vandrande fot. Det var precis som jag lärt av Disneys barndomssaga: Här kom elefanthopen som ingen kunde stoppa. 

Den bästa buschcampsen?

Charmen med resan var just alla dessa buschcamps. Olagliga och lite farliga men makalöst coola. Bortskämda svenskar som vi var tillämpade vi allemansrätten. Den bästa av det bästa var natten på savannen. Att stå på savannen där inte många människor stått. Att titta ut över bergen och förstå att detta är djurens mark. Att se upp på natthimlens stjärnklara ljus. Att andas, lyssna till ingenting och allting det var annat än Sverige det.

Det var värme. Det var kärlek. Kärlek till stillheten. Kärlek till tystnaden. Kärlek till dess orörda mark. Kärlek till Namibia.

Bilder från Namibia

Smygfoto vid gränsen.

Axel nöjd med att sitta och slappa i
baksätet. Själv satt jag fram som
CO driver - som en hjälp till
chauffören.

Första buschcampen gjordes mellan bergen. Vi var som små flugor på den öppna ytan omringad av stora kala berg.
En av de bästa buschcampsen. På kvällen kröp solen ner över berget och lämnade oss helt ensamma med tystnaden.
Vi tog oss en tur upp på ett av de mindre bergen där vi också hittade saltstenar längs vägen. Det var gott att provsmaka.

En tidig och kall morgon. Att krypa ur sovsäcken var ingen hit. Hade dock sovit som en stock.

Hela gänget vid en utskitspunkt vid Fishriver canyon, världens näst största canyon. En upplevelse för ögat.

Utsikt över klippan till Fishriver canyon. Vi var där strax innan regnperiod och vattennivån var låg.

Axel vid Fishriver canyon.

En vanlig syssla under hela Afrikaresan - tömma och fylla däcken på däcktryck. Just nu tömmer jag då vi
precis åkt av en asfaltväg och ut på en grusväg. Man bör hålla så högt däcktryck som möjligt förutom i sand.
Ju högre tryck desto mindre chans att få punktering. På sand ska man däremot ha så stor yta i marken som möjligt.

Längs en av vägarna blev vi törstiga och stannade till vid en helt vanlig affär. Tror vi blev ett dragplåster till
affären då både barn och vuxna skyndade hit för att se på de konstiga människorna i de konstiga bilarna.
Det är här på landsbygden vid affärer som dessa de häftigaste mötena med människor ägde rum. De var inte blyga
och välkomnade oss med stor famn. 

Etosha nationalpark

Första djuret i Etosha nationalpark. En djurpart 4000 km2 större än Värmlands län besökte vi för en dag.
Här vandrar en Zebrafamilj lugnt över vägen.

Vid det första vattenhålet åt vi frukost och satt och bevakade i ca 3 timmar. Det var häftigt att se hur djuren samarbetade och höll uppvakt vid vattenhålet. Det var som att vissa djur drack vatten på bestämda tider. Antiloper, zebror, vildsvin, hyenor och giraffer kom i flockar och gjorde plats åt varandra. Räddast var nog ändå dessa tre hyenor. De kunde inte direkt dricka vatten i lugn och ro och var endast vid vattnet en kort stund innan de sprang iväg igen.

Vildsvinet var det minst rädda djuret. Pumba kom skuttandes rakt mot vattenhålet utan att kolla sig runt, drack de vatten ha ville och skuttade med nätta ben tillbaka in i skogen. Girafferna däremot tog lång tid på sig och jag njöt av varje sekund jag satt och tittade på dem.

Äntligen! Det var detta vi hade hoppats på, leoparden. Liggandes i skuggan och se ut över ett av vattenhålen. Klockan var mitt på dagen och de andra djuren behövde inte vara oroliga då leoparden var både trött och mätt. Vi hade till och med sådan tur att vid ett senare tillfälle på ett annat ställe i parken fick se ytterligare en Leopard som skred över en kal mark.

När vi låg och kikade på Leoparden stördes vi av denna elefantflock. Med tunga steg marscherar en elefantflock på ca 40 elefanter rakt ner mot vattenhålet och alla andra djuren flyr iväg. En av de häftigaste djurupplevelserna. Vilken koordinering och vilket samspel!

På kvällen bodde vi på en camping i naturreservatet. Det var byggt vi ett av de attraktivaste vattenhålen. Så hela kvällen och morgonen därpå kunde vi sitta och spana. Här tittar jag på när en elefant gör sig rolig för oss tittare.

  

En giraff som drack vatten
på kvällskvisten.
Som mest var det 17
giraffer vid vattenhålet
på en och samma gång.

Ett helt normalt fågelbo som många småfåglar delar på. Här var det aktivitet kan man säga. Fåglar flög in och ut hela tiden. Detta bo var placerat i campingen vid vattenhålet precis där jag och Axel satt och spanade på djuren. Så vi lyssnade ständigt till skön fågelsång.

The Big 5 is nådd! Med denna syn gläds jag åt att ha sett den eftersträvade Big 5.. I Namibia såg vi 4 av djuren, Elefant, Noshörning, Leopard och Lejon men inte Buffel. Buffeln såg jag däremot när jag var i Tanzania för 2 år sedan.

Och strax innan vi åkte ur Etosha lurade några lejon i skuggan. Tack för en härlig vistelse i Etosha nationalpark.

Sanddynorna

Tidig morgon för att hinna se några sanddynor i soluppgång. Trötta satt vi i kön och väntade. Det var ingen brådska på personalen när de väl öppnade. Vi fick gott vänta på att alla i kön betalat innan de öppnade grindarna. Det för att de vill låta tiden gå. Dynorna är som finast vis soluppgång eller solnedgång. Om man ska ha möjlighet att se det vill de att man sover på campingen innan, fast den är snordyr. En turistfälla kan man väl säga. 

Lite soluppgång fick vi allt och såhär häftigt var det!

På väg till den största sanddynan stannade vi till för att sänka däcktrycket rejält. Nu var det dags för sandkörning! Kul och lite farligt nära att fastna i sanden men vi klarade oss bra tack vare chauffören som visste vad han gjorde. Jag skulle kört fast direkt. 

Väl framme var det bara att klättra. Ljummen sand och sval vind började vi vår
morgonpromenad upp längs Sossusvlei.

Att gå i sand är verkligen jobbigt så vi gick upp för en till sanddyna! Tyå ordentliga vandringar blev det denna dag.

Fast ner var det mycket lättare. Bara att springa! Axel passade på att göra någon kullerbytta också. 

Om du fråga mig vad dessa djur heter skulle jag svara Grillspett. Det var i alla fall vad vi sa. Vad de heter på riktigt kom vi aldrig ihåg.

 Den bästa buschcampen

Namibia var tråkigt när det gällde buschcamps. De hade samma tråkiga stängsel längs vägarna som Sydafrika och det var svårt att hitta ett bra ställe att sova på. Men när vi körde förbi en grind som stod öppen tig vi vår chans. Efter diskussion i gruppen valde vi ändå att smyga in och gömma oss bakom bergen. Vi riskerade höga böter och en arg bonde men vad gör man inte för lite äkta buschcamp på savannen?

Den ljuvligaste och bästa buschcampen! Tyst stilla och underbar utsikt. När vi parkerade bilarna valde ett grillspett (se tidigare bild på grillspett) att flytta på sig, den tyckte nog att våra bilar var konstiga djur.

Vårt kök. Det blåste mycket denna dag så vi försökte bygga ett vindskydd.

Vårt matförråd. På detta kort är det väldigt fullt.

Tack Namibia för en härlig vistelse. Detta land kan jag absolut tänka mig att komma tillbaka till.

Fritid = ideellt arbete

En kort paus från livet i Sverige. Andas en stund för att senare köra på igen. 2013-03-20 Befann jag mig i ett regnigt London. 

Två intensiva veckor med ideellt arbete var förbi. RUM och Kulturens bildningsverksamhet hade stått högst upp på min lista och skolan fick gå i andra hand. Jag satte mig på planet, tog ett uppehåll och flög iväg. Lillasyrran Maria levde ett annat liv. Ett liv som au pair i London. I skrivandets stund är hon tillbaka i Sverige efter 8 månader. Mitt i studierna och alla möten hann jag ändå hälsa på en sista gång. Bodde hos hennes familj och fick ta del av Englands kultur mitt i vardagsrummet. Shopping, au pair sysslor och Billy Elliot fyllde de intensiva dagarna. 

2013-04-20

Min sista termin på Kulturvetarprogrammet vid Karlstad universitet börjar rinna ut. Den sista tentan är inlämnad och godkänd. Nu är det c-uppsats som gäller. Men för mig är det inte bara skolan som står i fokus utan också ideellt arbete. 

RUM - riksförbundet unga musikanter, Kulturens Bildningsverksamhet och Ax -Amatörkulturens samrådsgrupp är tre organisationer som också präglar min vardag. Utöver det satsar jag stort på den avslutande konserten med min kör som jag leder. Den 2 juni kommer vi, "kören", tillsammans med kören hembrygden, spelmanslaget Karlstads spelfolk och Andreas och David framföra konserten Sounds of Simon and Garfunkel. Som en del av Kils Kulturveckan kan ni se oss kl 14.00 på KilArena. En tidig konsert för att hinna till Karlstad och framföra samma konsert på kvällen. 

Det är kul. Det är lärorikt. Många utmaningar som väntar på att tas hand om. 


För två år sedan var styrelsearbete inget för mig. Jag körde mitt egna race och trodde inte på att föreningslivet var rätt forum att engagera sig i. Nu, två år senare, är föreningsliv min största syssla. Att organisera sig är en styrka. Jag möter det ideella föreningslivet med förhoppningar om att förändra. Förändra formalian som inte behöver finnas där. Förändra det så att alla förstår och göra det lättare att bilda en förening.  

Folk och världsmusikgalan i Gävle ligger i Region mitt inom Kulturens. Där är jag ordförande och fick därför privilegiet att delta under en av galadagarna. Dans, musik och glädje fyllde den fd Katolska kyrkan. Kön sträckte sig runt hörnet och vidare på gatan. Fylld med folkmusik beger jag mig nu tillbaka till Stockholm för årets förbundsmöte med RUM och vårt 35-års jubileum på Musikaliska i kväll,

Kultur är livet!

Kulturskolan 2030

Mitt ideella engagemang växer och två veckor framåt står RUM i fokus. Riksförbundet Unga Musikanter är Sveriges största ungdomsförbund inom Kultur. Jag har varit, likaså många andra som spelar/spelat instrument, med i RUM sedan jag började spela valthorn. Idag är jag med i RUM på andra premisser än att musicera. Jag är sekreterare i Värmlandsdistriktet och sitter sedan ett år också med i förbundsstyrelsen.

I morse gick jag upp 05.10, tog pendeln från Axels lägenhet och satte mig på flyget. Nu sitter jag i Skåne med utsikt över Öresundsbron och lyssnar på kulturekonomen Tobias Nielsen. I kväll kommer jag åter igen somna i i Stockholm för att dra vidare till Karlstad på lektion. Till helgen blir det årsmöten för RUM, en repetition med min kör och sedan iväg till Visby på konferens.

Kulturskolan 2030, en satsning på kulturskolans framtid. SMOK, Sveriges musik och kulturskoleråd, och SKL, Sveriges kommuner och landsting, arrangerar 5 dagskonferenser runtom i Sverige och en rikskonferens i Visby. Vi i RUM är representerade på alla konferenser eftersom vi är den största ideell organisation för barn och ungas rätt till kultur. Att för en kulturskola vara med i RUM innebär mer verksamhet för eleverna såsom kurser och festivaler. Ett perfekt forum att ge unga möjlighet till att delta i kultur.

Vad är projektet Room 13? Ett intressant projekt för barn och ungas delaktighet till sitt egna kulturutövande.

En arena. En publik.

Mycket övning och mycket exercis. Resultatet blev 5 föreställningar på Tattoo i Bremen. 5 lyckade föreställningar där vi gav publiken allt vi hade och de lika mycket tillbaka. Det var kul att vara tillbaka i samma kläder som i lumpen. Samma gamla M90 grön uniform och samma gamla ståtliga M/Ä paraduniform. Blåa och med hästsvans på hjälmen Tog vi över showen i 11 minuter och 30 sekunder. 

Bremen - sagan om musikanterna från Bremen.
Under någon timma var vi turister.
Gick runt på Bremens kullerstensgator
och njöt av den vackra och gamla staden.
Här är beviset på att musikanterna verkligen finns! 

Vi träffades vid lunch på en måndag. Uthämtning av uniform och en stund till att hälsa på hästarna på K1 var vår start. Efter att ha stationerat oss på Karlbergs slott var övningen i full gång. Buss till Ursvik och kvällen spenderades med att förstå oss på vårt figurativa marschprogram. Med en slag av hopplös känsla kröp jag ner i sängen och slocknade snabbt. Att sätta ihop ett figurativt marschprogram på bara några dagar är ingen lätt match. Vi hade en hård träning framför oss. Tisdagen gick i övandets fotspår. Natten hade faktiskt gett hjärnan tid att bearbeta och allt gick mycket bättre. Kanske fanns det en chans att vi 3 dagar senare skulle kunna stå på en arena fylld med publik och utföra vårt jobb. Tanken närmade sig men var ännu långt borta. Ytterligare en natt passerade. Vi hade filmat det sista repet för att under hela onsdagens bussfärd kunna öva mentalt under vår resa ner till Bremen. 

Och så var vi där. Vår egen reptid på arenan. Där stod vi med tomma läktare en dag innan föreställning. Då förstod man, det är på riktigt. I morgon kommer vi stå på exkat samma ställe men då skulle inte läktarna va tomma. Massband tillhör alla slags tattoo tillställningar, likaså detta tattoo. Massbandsrepet var lika långdraget som vanligt. Hundratals musiker och en dirigent som tror sig kunna nyansera ett massband. Ett massband är ett massband, så är det bara. Inget massband kan ha samma dynamik och samspel som en dirigent vill åstadkomma. Man ska vara glad över om det låter hyfsat bra och det gjorde det. 

Redo för föreställning i klädd den kära M/Ä:n.
 Uniformen var populär bland de andra banden
då den skilde sig mycket från deras.

Fredag. Föreställning. Fest. Äntligen, nu gäller det. Kommer publiken tycka om vårt framträdande? Det skilde sig mycket från de andra som var mer show en militärisk marschexercis. Vi gick hem, verkligen hem hos publiken! 

Lördagen till ära hade jag far och syster på besök. De såg den bästa av de bästa föreställningarna, lördag kväll. Nöjda och en aning stolta var de allt. Far flög hem till Sverige och syrran tillbaka till London där hon är au pair. På grund av den otroligt lilla flygplatsen och deras metod att stänga den mellan varje flyg hade syrran ingen möjlighet att sitta och vänta på sitt. Då var vi istället en aning olagliga och jag smusslade in henne backstadge. I vår egna VIP louge fick hon återigen se en lyckad föreställning.

Putsa putsa och åter putsa. Det var vad våra
pauser tillägnandes.

Vilken adrenalin man får att att uppträda på detta sätt. En intensiv men ack så underbar vecka fick jag vara med om. Pumpande adrenalin och exercis på hög nivå, häl ont och känningar i ryggen. Nu efter några veckor i Sverige drömmer jag mig tillbaka för att finna samma energi i studierna som under den veckan. Min C-uppsats väntar på att påbörjas.

Neun und neunzig luftballong repeteras i idrottshallen vid Karlsbergs slott. En låt som publiken tyckte mycket om.