Dagen D - MUCK

Då ha jag befunnit mig hemma i drygt en månad och har nu tagit mig i kragen för att skriva om dagen D, Muck - Militär Utryckning Civil Klädsel.

Efter alla dessa dagar har vi nu nått vårt mål. Eller vad var målet egentligen, var det verkligen muck? Visst var det att mucka men med alla dessa nya erfarenheter som vi packat ner var det otroligt tungt att marschera ut genom valvet en sista gång.

Över 300 dagar har vi nu, som det så fint heter, tillhört Försvarsmakten. Nu är det slut på det och det civila mörkret har nu svept över oss. Ett mörker eller ett ljus som man också kan kalla det, men just nu känner jag vilken trygghet det vara att varje dag veta vad man skulle göra.

10.00 var vi uppställda civilt och de sista kläderna var packade. En sista städrunda på hovstllet efter kvällens fest i Smedjan och ett svep med golvmoppen i våra blå kära korridorer gjordes snabbare än vanligt. Tiden tickade fortare än vanligt och när betygsnacken var färdiga väntade den sista måltiden, rotmos och korv.

12.30 skedde sista avlämningen, jag har nog aldrig skrikit "God middag Löjtnant" så högt förut. Men nu var den här, dagen D för LDK:s värnpliktiga - 09. Ferbeliner reitermarsch ekade över kassern med de anställda till förfogande. Efter talen av Löjtnant och Kapten var det Löjtnant Alhbins tur som slutade med: "Och nu sitter ni av för sista gången", Narvamarsch spelades i ett långsamt och sorgligt tempo. Då sprack det. Att få träffa vännerna och hästarna igen det vet jag att jag kommer göra men att få sitta på hästryggen rakryggad och spela narvamarsch på slottet igen, det kommer aldrig ske. Det var då och aldrig mer.

Hemlängtan var inte lika stor när vi marscherade mot valvet med K1:s marsch dragonerna komma spräckande bakom oss. Varje marschsteg tog oss närmare det civila livet och längre ifrån vår tid på LDK tills vi alla var utanför valvet. El Dou Dou! Denna underbara låt från vår resa till Belgien som kan få vilken människa som hest på gott humör. Glada men ändå ledsna hörde vi ljudet av de anställdas spel, deras spratt som också var vårt högvaktsbus i den sista beridna och sista fot högvakten.

Den tyngsta packningen jag nu burit med mig hem var all erfarenhet som byggts på under hela tiden. Vi har slitit hårt för dessa nya erfarenheter som alltid kommer finnas kvar i vårt bagage.

Jag tackar för ett tungt men underbart år. Det känns skönt att vara hemma igen och jag känner att jag är klar med detta kapitel i mitt liv, nu väntar de resterande kappitlena som jag inte har någon aning om hur de ser ut.

Nu ser jag framemot den 22 April 2010 då första beridna högvakten kommer inta slottet. Jag och mina lumparvänner kommer vara på plats, kommer du?