Nu är det ju så att ett tal ska egentligen inte visas i skrift utan det ska utföras i tal. Men utvecklingen på blogspot.com har inte kommit så långt att man kan videoblogga än så ni får nöja er med skrift.
Tal till hästen
Alla har vi olika känslor och åsikter och vi ser på saker från olika synvinklar. Vissa faller för landet och den gröna dalen, andra för snabba tillgångar och storstaden. Några för Aftonbladet och en del för Expressen. Jag föll för, eller ska man säga från hästen?
För er som inte vet vem jag är heter jag Anna Edlund och är den störste värnpliktiga sponsorn till denna bal, jag har alltså suttit av flest gånger under det gångna året. Så nu står jag här och har äran att hålla talet till hästen.
Detta djur, denna varelse som vi alla jämt och ständigt måste passa upp på. Rykta, kratsa, mata, sopa, borsta, mocka och vad har jag fått ut av det?? Jo sex stycken avsittningar och mist en massa pengar.
Jazz två gånger på hopplektionen där jag fortsatte över hindret men inte han.
Opal när han fick eld i baken och skenade iväg med mig kvarlämnad i sargväggen.
Orkan på minnesritten när han försökte sig på en omkörning av Master utan mig.
Nero där jag själv safade att glida av mitt i det mjuka ridhuset istället för att bli avkastad rakt in i sargen.
Och sedan denne nattätare, Ergo. Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ens ihåg att jag ridit honom, så vi går vidare.
Ja detta kan man kalla att ge kärlek tillbaka. Och inte nog med det. Hela året har jag tvingats att vistas i samma box som Kaskad. Han som inte direkt ligger på topplistan ”mest kelsjuka hästar i boxen på K1”. Men om det inte vore för honom skulle detta år ha varit meningslöst. Då skulle jag sluppit vakna kallsvettig inför varje högvakt, sluppit söka terapi för psykbryt, inte ha slagit rekordet i mest blåmärken på en och samma gång ja listan fortsätter i oändlighet men jag skulle i alla fall haft fullkomligt tråkiga inlägg på min blogg.
Vad vore LDK utan hästen?
Vi är nog alla överens om vad som ger mest status. Att flåsandes marschera över Stockholms gator och veta att vi är bara en av många fotmarscherande musikkår som gör samma sak. Eller att en vacker sommarförmiddag få sitta upp på en färdigutrustad högvaktshäst inför ytterligare en av Stockholms största turistattraktioner, där ljudet från hovarna beblandas med ekot från fanfartrumpeternas signaler som studsar mellan höghusens väggar. När puksaluten väcker all uppmärksamhet på stureplan och spänningen stiger inom en då hästen rycker till av något obekant ljud. Att känna livet som hästen utstrålar och för en gångs skull kunna se ner på det oväsentliga folket på gatan nedanför, det är coolt!
Vår fyrbente vän har varit oss trogen vått såsom i torrt. Att finna charmen hos Kaskad trodde jag till en början var omöjligt. Men efter alla timmar vistandes tillsammans med honom i hans box har jag funnit hans charm. Jag föll för hästen.
Nu kommer det förutsägbara slutet på mitt tal till vår vän hästen. Jag lämnar nu över ordet till Löjtnant Alhbin som ska leda oss allesammans genom hästen skål.
"Tänk om jag hade en sabel tänk om jag hade en häst.
Då vore jag presentabel då gilla ni mig väl bäst.
Med sabeln skulle jag sticka hugga skära och slå.
Och hästen finge mig bära tills så att jag slupo gå.
Nu har jag ingen sabel nu har jag ingen häst
jag känner mig miserabel jag känner mig urless
så därför skall jag dricka så mycket som det går
vi höjer upp nu glasen och dricker hästens skål"
1 kommentar:
Det var nästan så man såg dig framför sig när jag läste om gångerna du 'suttit av' hästen!! =)/Nettan
Skicka en kommentar