Ett trappsteg upp

Nu har jag lagt ett erfarenhetsår bakom mig och har börjat blicka framåt i tiden och vad kommer härnäst? För er som fortfarande är intresserade av att ödsla tid på att läsa min blogg är det bara att titta in! Jag kommer ge er en inblick i min vardag om hur det är att vara 20 år i dagens samhälle. Hur svårt det kan vara att ta sig igenom samhället med alla papper som måste skrivas på. Hur svårt det är att veta vad man egentligen vill bli. Hur svårt det är att få in en fot i arbetsmarknaden och hur lätt det kan vara att leva. Ni är välkomna att läsa när ni vill och jag ska vara så flitig jag kan men kan inte lova regelbundna inlägg. Jag skriver när jag har något intressant att skriva annars blir det för mycket trams i denna blogg som UNG 20 år.

En snabb inblick i vart i livet jag står nu:

Hem är numera i Arvika tillsammans med min sambo Axel. En mysig 1:a som har det perfekta läget och charmen. Dit är ni alla välkomna, slå en pling först så står dörrarna öppna!

Den senaste tiden har jag tagit mig högre upp i livets trappsteg.

1: flyttat hemifrån

2: flyttat ihop med Axel

3: börjat studera på universitetet

Men än har jag inte nått toppen men det är jag inte ensam om, om nu någon när toppen...

2-3 gånger i veckan pendlar jag till Karlstad för att studera kursen Projektledninge på 15 poäng. Onsdag och torsdag varranan vecka pluggar jag Ensembelsång 7.5 poäng och Körledning 7.5 poäng vid Karlstad universitet.

På fritiden har jag tagit upp det gamla, Kils paradorkester och Hemvärnets musikkår.

En kort sammanfattning som sagt och jag hoppas ni fortsätter att följa min berättelse om att vara 20 år i dagens samhälle,

Äntligen - Hästens tal

För de som inte vet: Under vår avslutningsbal höll jag ett traditionellt tal, talet till hästen. Detta hålls alltid på en Kavalleribal. Den som får äran att hålla talet är den värnpliktige som suttit av flest gånger under det gångna året, och det var jag...
Nu är det ju så att ett tal ska egentligen inte visas i skrift utan det ska utföras i tal. Men utvecklingen på blogspot.com har inte kommit så långt att man kan videoblogga än så ni får nöja er med skrift.

Tal till hästen

Alla har vi olika känslor och åsikter och vi ser på saker från olika synvinklar. Vissa faller för landet och den gröna dalen, andra för snabba tillgångar och storstaden. Några för Aftonbladet och en del för Expressen. Jag föll för, eller ska man säga från hästen?

För er som inte vet vem jag är heter jag Anna Edlund och är den störste värnpliktiga sponsorn till denna bal, jag har alltså suttit av flest gånger under det gångna året. Så nu står jag här och har äran att hålla talet till hästen.

Detta djur, denna varelse som vi alla jämt och ständigt måste passa upp på. Rykta, kratsa, mata, sopa, borsta, mocka och vad har jag fått ut av det?? Jo sex stycken avsittningar och mist en massa pengar.

Jazz två gånger på hopplektionen där jag fortsatte över hindret men inte han.

Opal när han fick eld i baken och skenade iväg med mig kvarlämnad i sargväggen.

Orkan på minnesritten när han försökte sig på en omkörning av Master utan mig.

Nero där jag själv safade att glida av mitt i det mjuka ridhuset istället för att bli avkastad rakt in i sargen.

Och sedan denne nattätare, Ergo. Om jag ska vara ärlig kommer jag inte ens ihåg att jag ridit honom, så vi går vidare.

Ja detta kan man kalla att ge kärlek tillbaka. Och inte nog med det. Hela året har jag tvingats att vistas i samma box som Kaskad. Han som inte direkt ligger på topplistan ”mest kelsjuka hästar i boxen på K1”. Men om det inte vore för honom skulle detta år ha varit meningslöst. Då skulle jag sluppit vakna kallsvettig inför varje högvakt, sluppit söka terapi för psykbryt, inte ha slagit rekordet i mest blåmärken på en och samma gång ja listan fortsätter i oändlighet men jag skulle i alla fall haft fullkomligt tråkiga inlägg på min blogg.

Vad vore LDK utan hästen?

Vi är nog alla överens om vad som ger mest status. Att flåsandes marschera över Stockholms gator och veta att vi är bara en av många fotmarscherande musikkår som gör samma sak. Eller att en vacker sommarförmiddag få sitta upp på en färdigutrustad högvaktshäst inför ytterligare en av Stockholms största turistattraktioner, där ljudet från hovarna beblandas med ekot från fanfartrumpeternas signaler som studsar mellan höghusens väggar. När puksaluten väcker all uppmärksamhet på stureplan och spänningen stiger inom en då hästen rycker till av något obekant ljud. Att känna livet som hästen utstrålar och för en gångs skull kunna se ner på det oväsentliga folket på gatan nedanför, det är coolt!

Vår fyrbente vän har varit oss trogen vått såsom i torrt. Att finna charmen hos Kaskad trodde jag till en början var omöjligt. Men efter alla timmar vistandes tillsammans med honom i hans box har jag funnit hans charm. Jag föll för hästen.

Nu kommer det förutsägbara slutet på mitt tal till vår vän hästen. Jag lämnar nu över ordet till Löjtnant Alhbin som ska leda oss allesammans genom hästen skål.

"Tänk om jag hade en sabel tänk om jag hade en häst.

Då vore jag presentabel då gilla ni mig väl bäst.

Med sabeln skulle jag sticka hugga skära och slå.

Och hästen finge mig bära tills så att jag slupo gå.

Nu har jag ingen sabel nu har jag ingen häst

jag känner mig miserabel jag känner mig urless

så därför skall jag dricka så mycket som det går

vi höjer upp nu glasen och dricker hästens skål"

LDK Värnpliktiga - 09 skriver historia

Vi har fått vara med om något historiskt som ingen annan ur LDK mer kommer att uppleva...

För er som är pålästa om värnplikten i Sverige vet redan vad jag menar med detta inlägg. 1/7 2010 kommer värnplikten i Sverige vända sitt sista blad. Det innebär att värnplikten kommer bli frivillig. Istället för dagens plikt kommer de som vill frivilligt anställas av försvarsmakten för en utbildning som liknar den värnpliktiga.

När försvarsmakten väljer att ta ett sådant stort steg som detta är det ingen som kan förutsäga vad som skall hända. Det som ligger inne nästa år kommer kunna ta sitt bagage och sticka 1/7 eller välja att skriva på ett nytt kontrakt. Det är bara att vänta och se, har försvarsmakten tagit rätt beslut?

Alltså var vi de sista LDK:are som muckade. Nästa år kommer de vara värnpliktiga till en början men sedan bli anställda av försvarsmakten.

Dagen D - MUCK

Då ha jag befunnit mig hemma i drygt en månad och har nu tagit mig i kragen för att skriva om dagen D, Muck - Militär Utryckning Civil Klädsel.

Efter alla dessa dagar har vi nu nått vårt mål. Eller vad var målet egentligen, var det verkligen muck? Visst var det att mucka men med alla dessa nya erfarenheter som vi packat ner var det otroligt tungt att marschera ut genom valvet en sista gång.

Över 300 dagar har vi nu, som det så fint heter, tillhört Försvarsmakten. Nu är det slut på det och det civila mörkret har nu svept över oss. Ett mörker eller ett ljus som man också kan kalla det, men just nu känner jag vilken trygghet det vara att varje dag veta vad man skulle göra.

10.00 var vi uppställda civilt och de sista kläderna var packade. En sista städrunda på hovstllet efter kvällens fest i Smedjan och ett svep med golvmoppen i våra blå kära korridorer gjordes snabbare än vanligt. Tiden tickade fortare än vanligt och när betygsnacken var färdiga väntade den sista måltiden, rotmos och korv.

12.30 skedde sista avlämningen, jag har nog aldrig skrikit "God middag Löjtnant" så högt förut. Men nu var den här, dagen D för LDK:s värnpliktiga - 09. Ferbeliner reitermarsch ekade över kassern med de anställda till förfogande. Efter talen av Löjtnant och Kapten var det Löjtnant Alhbins tur som slutade med: "Och nu sitter ni av för sista gången", Narvamarsch spelades i ett långsamt och sorgligt tempo. Då sprack det. Att få träffa vännerna och hästarna igen det vet jag att jag kommer göra men att få sitta på hästryggen rakryggad och spela narvamarsch på slottet igen, det kommer aldrig ske. Det var då och aldrig mer.

Hemlängtan var inte lika stor när vi marscherade mot valvet med K1:s marsch dragonerna komma spräckande bakom oss. Varje marschsteg tog oss närmare det civila livet och längre ifrån vår tid på LDK tills vi alla var utanför valvet. El Dou Dou! Denna underbara låt från vår resa till Belgien som kan få vilken människa som hest på gott humör. Glada men ändå ledsna hörde vi ljudet av de anställdas spel, deras spratt som också var vårt högvaktsbus i den sista beridna och sista fot högvakten.

Den tyngsta packningen jag nu burit med mig hem var all erfarenhet som byggts på under hela tiden. Vi har slitit hårt för dessa nya erfarenheter som alltid kommer finnas kvar i vårt bagage.

Jag tackar för ett tungt men underbart år. Det känns skönt att vara hemma igen och jag känner att jag är klar med detta kapitel i mitt liv, nu väntar de resterande kappitlena som jag inte har någon aning om hur de ser ut.

Nu ser jag framemot den 22 April 2010 då första beridna högvakten kommer inta slottet. Jag och mina lumparvänner kommer vara på plats, kommer du?

Vila

Alla behöver vi ta paus från livets verklighet och leva lite utan bekymmer. Nu har det nya året anlänt och jag har tre blogginlägg som ligger och väntar på att bli publicerade. De sista blogginläggen från mig som Värnpliktig musiksoldat. Men dessa får vänta någon dag till då jag kommer åt min dator. Nu svärmar tankarna över om flytten som kommer att ske på lördag. Till en lägenhet i Arvika med Axel. Jag kommer att dokumentera detta mer noga och ge er en visning via bloggen när allt är färdigt.

Vill skänka en tanke till min vän som mist något värdefullt, sin far. När man läser tidningsrubriker om olyckor som hänt känns det så overkligt. Det är enadst en text som egentligen betyder något mycket mer för någon annan. Nu har en sådan händelse inträffat närmare mig än någonsin men jag kommer nog aldrig förstå hur svårt det är att vara den som blir krossad av rubriken. Förhoppningsvis slipper jag det. Glöm inte bort hur viktiga alla runt dig är, djur som människa.