Sounds Of Simon and Garfunkel 2 juni

Nu är det dags igen. Konsert så det ryker om det. Jag har lurat upp min kör på scen igen.

På söndag blir det konsert med galet många artister. Vi samarbetar med ytterligare en kör, ett spelmanslag och Andreas Jonsson och David Ringholm Heder. Det kommer bli en grym konsert! 14.00 i KilArena som showkonsert och 18.00 på hembygdsgillet i Karlstad som cafékonsert. Välkomna!

Första mötet innan jag blev körledare för kören "Kören" i Kil satt vi hemma på altan hos ordföranden. De var några vänner som ville sjunga tillsammans men de saknade en körledare. 20 år och lagomt nervös över att leda vuxna människor sa jag "okej, vi testar ett halvår så får vi se sen". Mina direktiv som körledare var: inga psalmer som i kyrkokörer utan bara roliga låtar. Jag frågade dem vad de hade för mål med övningen. Förutom att de ville ha kul och sjunga tillsammans var det väl mest körfesterna som lockade. Att stå på scen och sjunga inför publik, ja det ville de helst slippa.

Nu har det gått 3 år och jag jublar efter varje körövning, ja i alla fall inombords för jag är helt slut på energi 20.00 på söndagskvällarna. Åren har fyllts av sång, skratt och massa körfester. Men det där med att inte stå på scen, det höll jag inte med om från första början. Jag har lyckats lura upp dem flera gånger:
"Hjärta för Afrika" var deras scenpremiär, och oj vad nervösa de var men vad bra det gick! De var grundstommen i välgörenhetsprojektet "Hjärta för Afrika" som jag arrangerade. De sjöng på swahili, dansade till trummor och lärde publiken att klappa på 3:an och 4:ans gångertabell.
Näst ut var en gudstjänst i Hammarö där vi stod för sången. Församlingen bjöd på svensk folkmusik och faktiskt en psalm, nämligen a macing grace. Kören godkände ändå att sjunga den världskända låten.
En adventskonsert kom hack i häl. Tanken var att välkomna personer som var nyfikna på att börja sjunga i kören men som inte vågat sig till ett av repen.
Konserten efter det fick de verkligen känna på vilken körledare de valt. En vacker söndag på vårkanten välkomnade jag dem som vanligt till dagens körövning. Men denna gång hade jag också en nyhet med mig. Det vi skulle öva på under denna körövning skulle vi nämligen uppträda med på öppen scen i Östra Ämtervik nästkommande söndag. Livet måste fyllas med lite utmaningar tyckte jag så jag sålde in idén. Otroligt nog nappade de på idén och vi började repa för fullt. Så, nästkommande söndag stod vi där och sjöng om skomakaren från Sunne. Publiken jublade och vi ropades upp som extranummer för hela den öppna scen.
Med galenskaper kring den öppna scen blev nästa framträdande mer på hemmaplan. Vi gjorde ytterligare en adventskonsert då det var så trevligt gången innan. Detta ville vi också göra som en tradition. Så håll ögonen öppna inför december 2013.
Och på söndag står vi på KilArena igen tillsammans med många andra sångare och musiker i stor konsert med Simon and Garfunkel på repertoaren.

För en van körsångare kanske det inte låter som så många uppträdanden. Men eftersom de flesta i kören är nya sångare och nya med att stå på scen är detta många konserter, inte minst några galna sådana. Att stå på scen för första gången kanske inte ett stort projekt som"Hjärta för Afrika" lämpar sig så bra till. Men vi har bevisat att det går. Till en början bestod kören av ca 15-20 personer som på något sätt kände ordföranden. Den första presentationsrundan blev därför väldigt rolig. Idag består kören av 25-30 personer som har hamnat där av andra anledningar än att de känner ordföranden. Kören har alltså spridit sig.

Tänk vad modig min kör har varit. Det är inte lätt att ha en körledare som mig, man får vara med om mycket utanför sin comfort zone. Men jag är glad över att ha utmanat dem och mig själv och ångrar inget av det en enda sekund. De har fått göra massa konstiga övningar på repetitionerna och jag har flera gånger lurat upp dem på scen. Mitt mål med kören har varit just detta, att utmana dem och visa att de kan och vågar mer än vad de tror. Det har varit kul att sjunga tillsammans men inte minst att ha fått vara ledare för en grupp som lyssnat och tagit till sig alla mina utmaningar. Ibland undrar jag själv vad jag har gett dem för övningar. Jag har växt otroligt mycket som ledare under dessa år och tro mig, de har visat mig att rädslan inte kan stoppa en för att göra det som är kul!

Nu på söndag gör jag den sista konserten som officiell körledare för denna underbara kör. Känslorna är många. Jag fokuserat på att konserten blir grym men vill egentligen inte att den ska ta slut. Det här är ju kul! Men som snart nyexaminerad Kulturvetare och kille med fast jobb i Stockholm är Värmland inte rätt ställe för mig just nu. Jag tar med mig många lärdomar och går ut i livet med ett större självförtroende. En hemlighet oss emellan, jag tror att de har lärt mig mer om mig själv än vad jag lärt dem under dessa 3 år.

Reseberättelse: Del 2 Namibias kärlek

Namibianer är stolta Namibiabor, de vet vad de känner, älskar och tror.

Staplandes fram med brummande ton, vi sjunger Du gamla Du fria med en stor vision.

De tar vid och bjuder på show. Deras sång, namibianernas egna, sjunger de högljutt med hjärta och själ. 

Vi  är små svenskar i landet Namibia.

Windhoek, Namibias huvudstad, bjuder på sång, glädje och dans. Lonely planet, en resehandbok för backpacker, är mer en riktlinje än en tillit för oss. Men denna gång lyder vi deras restaurangråd och åker till en ”afrikansk club”. Tyvärr möts vi av en tom bar och restaurang. Men våra magar var desto tommare så vi stannade på en bit mat. Och det var där allt började. Bästa maten hittills serveras av en servitris som visade sig vara ägarinnans dotter. Esther, en underbar människa, erbjuder sig att visa oss runt i Windhoek. Kvällen spenderas med henne och några vänner. Alla trycktes in i hennes pickups baksäte och bagage. Vi bönade och bad ”snälla ta oss till en pub med jordstampat golv och livemusik”. Vi kom till slummens centrum och fick vad vi ville men inte var det riktigt som vi tänkt oss. Knappt ur bilen bevittnade vi ett rån på hennes väninna och var snabbt in i bilen igen. Nu på väg mot den säkra delen av staden. Hon ringde sin bror, som ägde en modern nattklubb. Dit blev vi visade in på vip-avdelningen och kvällen fylldes återigen av glädje. Dagen därpå tackar vi ja till hennes inbjudan till en afrikansk grillfest. Det kan man kalla glädjens fest. En fest med musik, dans, mat och vänner belägen vid stadens glasklara sjö. Tack Esther för en oförglömlig helg i Namibias huvudstad. 

Jag vågade mig på flätor i hår. 2 timmars flätning och sen var jag klar. 

Små flätor de prydde mitt rödlånga fall. 

Staden var levande, staden var ball. 

Nu var det dags för att säga adjö. Windhoek, den staden är oförglömbar. 

Fishriver Canyon, näst störst efter Grand Canyon, blir vårt nästa stopp. Ett naturspektakel svårt för ögat att se. Långa och djupa klyftor slingrar sig genom Namibias torra öken. Vi njuter, super in och åker vidare. 

Etosha, en nationalpark 4000 km2 större än Värmlands län gav oss alla savannens mäktiga djur. Elefanter, Giraffer, Lejon och leopard. Vi färdades från vattenhål till vattenhål i hopp om att få en skymt av en skygg leopard. Och där, precis under trädet i skuggan den låg. Sliten och trött efter byten den såg. Vår uppmärksamhet sviktade och vändes mot hopen som kom. Ett 40-tal elefanter staplade fram på led, med vattenhålet som mål. De andra djuren visste sin plats, klev åt sidan så vattenhålet blev tomt. Några minuters svalkande räckte innan ledet återigen var på vandrande fot. Det var precis som jag lärt av Disneys barndomssaga: Här kom elefanthopen som ingen kunde stoppa. 

Den bästa buschcampsen?

Charmen med resan var just alla dessa buschcamps. Olagliga och lite farliga men makalöst coola. Bortskämda svenskar som vi var tillämpade vi allemansrätten. Den bästa av det bästa var natten på savannen. Att stå på savannen där inte många människor stått. Att titta ut över bergen och förstå att detta är djurens mark. Att se upp på natthimlens stjärnklara ljus. Att andas, lyssna till ingenting och allting det var annat än Sverige det.

Det var värme. Det var kärlek. Kärlek till stillheten. Kärlek till tystnaden. Kärlek till dess orörda mark. Kärlek till Namibia.

Bilder från Namibia

Smygfoto vid gränsen.

Axel nöjd med att sitta och slappa i
baksätet. Själv satt jag fram som
CO driver - som en hjälp till
chauffören.

Första buschcampen gjordes mellan bergen. Vi var som små flugor på den öppna ytan omringad av stora kala berg.
En av de bästa buschcampsen. På kvällen kröp solen ner över berget och lämnade oss helt ensamma med tystnaden.
Vi tog oss en tur upp på ett av de mindre bergen där vi också hittade saltstenar längs vägen. Det var gott att provsmaka.

En tidig och kall morgon. Att krypa ur sovsäcken var ingen hit. Hade dock sovit som en stock.

Hela gänget vid en utskitspunkt vid Fishriver canyon, världens näst största canyon. En upplevelse för ögat.

Utsikt över klippan till Fishriver canyon. Vi var där strax innan regnperiod och vattennivån var låg.

Axel vid Fishriver canyon.

En vanlig syssla under hela Afrikaresan - tömma och fylla däcken på däcktryck. Just nu tömmer jag då vi
precis åkt av en asfaltväg och ut på en grusväg. Man bör hålla så högt däcktryck som möjligt förutom i sand.
Ju högre tryck desto mindre chans att få punktering. På sand ska man däremot ha så stor yta i marken som möjligt.

Längs en av vägarna blev vi törstiga och stannade till vid en helt vanlig affär. Tror vi blev ett dragplåster till
affären då både barn och vuxna skyndade hit för att se på de konstiga människorna i de konstiga bilarna.
Det är här på landsbygden vid affärer som dessa de häftigaste mötena med människor ägde rum. De var inte blyga
och välkomnade oss med stor famn. 

Etosha nationalpark

Första djuret i Etosha nationalpark. En djurpart 4000 km2 större än Värmlands län besökte vi för en dag.
Här vandrar en Zebrafamilj lugnt över vägen.

Vid det första vattenhålet åt vi frukost och satt och bevakade i ca 3 timmar. Det var häftigt att se hur djuren samarbetade och höll uppvakt vid vattenhålet. Det var som att vissa djur drack vatten på bestämda tider. Antiloper, zebror, vildsvin, hyenor och giraffer kom i flockar och gjorde plats åt varandra. Räddast var nog ändå dessa tre hyenor. De kunde inte direkt dricka vatten i lugn och ro och var endast vid vattnet en kort stund innan de sprang iväg igen.

Vildsvinet var det minst rädda djuret. Pumba kom skuttandes rakt mot vattenhålet utan att kolla sig runt, drack de vatten ha ville och skuttade med nätta ben tillbaka in i skogen. Girafferna däremot tog lång tid på sig och jag njöt av varje sekund jag satt och tittade på dem.

Äntligen! Det var detta vi hade hoppats på, leoparden. Liggandes i skuggan och se ut över ett av vattenhålen. Klockan var mitt på dagen och de andra djuren behövde inte vara oroliga då leoparden var både trött och mätt. Vi hade till och med sådan tur att vid ett senare tillfälle på ett annat ställe i parken fick se ytterligare en Leopard som skred över en kal mark.

När vi låg och kikade på Leoparden stördes vi av denna elefantflock. Med tunga steg marscherar en elefantflock på ca 40 elefanter rakt ner mot vattenhålet och alla andra djuren flyr iväg. En av de häftigaste djurupplevelserna. Vilken koordinering och vilket samspel!

På kvällen bodde vi på en camping i naturreservatet. Det var byggt vi ett av de attraktivaste vattenhålen. Så hela kvällen och morgonen därpå kunde vi sitta och spana. Här tittar jag på när en elefant gör sig rolig för oss tittare.

  

En giraff som drack vatten
på kvällskvisten.
Som mest var det 17
giraffer vid vattenhålet
på en och samma gång.

Ett helt normalt fågelbo som många småfåglar delar på. Här var det aktivitet kan man säga. Fåglar flög in och ut hela tiden. Detta bo var placerat i campingen vid vattenhålet precis där jag och Axel satt och spanade på djuren. Så vi lyssnade ständigt till skön fågelsång.

The Big 5 is nådd! Med denna syn gläds jag åt att ha sett den eftersträvade Big 5.. I Namibia såg vi 4 av djuren, Elefant, Noshörning, Leopard och Lejon men inte Buffel. Buffeln såg jag däremot när jag var i Tanzania för 2 år sedan.

Och strax innan vi åkte ur Etosha lurade några lejon i skuggan. Tack för en härlig vistelse i Etosha nationalpark.

Sanddynorna

Tidig morgon för att hinna se några sanddynor i soluppgång. Trötta satt vi i kön och väntade. Det var ingen brådska på personalen när de väl öppnade. Vi fick gott vänta på att alla i kön betalat innan de öppnade grindarna. Det för att de vill låta tiden gå. Dynorna är som finast vis soluppgång eller solnedgång. Om man ska ha möjlighet att se det vill de att man sover på campingen innan, fast den är snordyr. En turistfälla kan man väl säga. 

Lite soluppgång fick vi allt och såhär häftigt var det!

På väg till den största sanddynan stannade vi till för att sänka däcktrycket rejält. Nu var det dags för sandkörning! Kul och lite farligt nära att fastna i sanden men vi klarade oss bra tack vare chauffören som visste vad han gjorde. Jag skulle kört fast direkt. 

Väl framme var det bara att klättra. Ljummen sand och sval vind började vi vår
morgonpromenad upp längs Sossusvlei.

Att gå i sand är verkligen jobbigt så vi gick upp för en till sanddyna! Tyå ordentliga vandringar blev det denna dag.

Fast ner var det mycket lättare. Bara att springa! Axel passade på att göra någon kullerbytta också. 

Om du fråga mig vad dessa djur heter skulle jag svara Grillspett. Det var i alla fall vad vi sa. Vad de heter på riktigt kom vi aldrig ihåg.

 Den bästa buschcampen

Namibia var tråkigt när det gällde buschcamps. De hade samma tråkiga stängsel längs vägarna som Sydafrika och det var svårt att hitta ett bra ställe att sova på. Men när vi körde förbi en grind som stod öppen tig vi vår chans. Efter diskussion i gruppen valde vi ändå att smyga in och gömma oss bakom bergen. Vi riskerade höga böter och en arg bonde men vad gör man inte för lite äkta buschcamp på savannen?

Den ljuvligaste och bästa buschcampen! Tyst stilla och underbar utsikt. När vi parkerade bilarna valde ett grillspett (se tidigare bild på grillspett) att flytta på sig, den tyckte nog att våra bilar var konstiga djur.

Vårt kök. Det blåste mycket denna dag så vi försökte bygga ett vindskydd.

Vårt matförråd. På detta kort är det väldigt fullt.

Tack Namibia för en härlig vistelse. Detta land kan jag absolut tänka mig att komma tillbaka till.